Ormrot är konkurrenssvag i hög vegetation och förekommer huvudsakligen på myrar, stränder och kulturmark. Femton procent av våra fynd är gjorda på myr, varav 3 % vid källa eller på källkärr. Arten finns på stränder i inlandet, huvud­sakligen i odlingslandskapet, till exempel vid Ljusnan, men saknas vid havet och är mycket sällsynt vid en utpräglad skogså somÄngerån. Trots sin dragning till källor är artens vanligaste miljö inte våt, utan normalfuktig kulturmark, grässvål som har betats, trampats eller slagits, gärna längs stigar och vägar och på tun. Den gynnas av röjning i kraftledningsgator. Trots sin vidsträckta utbredning i skogslandet ger ormroten intryck av att vara starkt kulturgynnad. På 1850-talet förekom den rikligt i ängar (R. W. Hartman 1854). Den fanns på 57 % av lokalerna i det kluster av 609 lokaler som i huvudsak innehåller nuvarande eller tidigare ängsmarker. Den växte på en nedlagd myrodling men inte på angränsande myr. På myr har den också setts växa huvudsakligen på en före detta basväg för timmerkörning.

I Sverige är ormrot en nordlig art. Det är alltså rimligt att den i en sedan länge kobetad bäckdal i Stenbacka, Arbrå, fanns mycket mer talrikt i den nordvända än i den sydvända sluttningen. Arten har också i Hälsingland i enlighet med detta i förhållande till genomsnittet för de öppna markerna en västlig tyngdpunkt i sin utbredning.

1451 lokaler i 44 församlingar.

Hartman, Robert Wilhelm 1854: Helsinglands Cotyledoneae och Heteronemeae. Akad. Avh., Gefle.