På enstaka ställen, till exempel på malmkajen i Långvind, förökar sig malörten och ger upphov till många unga plantor. Annars ser man ofta tämligen isolerade gamla plantor. De förvedas vid basen. Enstaka basala blad kan övervintra gröna. Malört har i Sverige sydlig utbredning och uppträder i Hälsingland i soliga varma lägen. Som många andra söderifrån införda arter blommar den mycket sent, i ljungens tid.
Första fynd
Malört fanns redan för 250 år sedan i Delsbo (Lenaeus 1764), sannolikt odlad som nyttoväxt. Lundquist uppger att den togs in i (södra) Sverige på 1300-talet.
Utbredning
Malört uppgavs av R. W. Hartman (1854) som ”Flerst.” förekommande. Fortfarande finns den kvar vid bebyggelse och ser ut att där vara kalkgynnad. Vid de igenväxande resterna av en ödegård på Bollnäs finnskog växte den på den rasade skorstensstocken. Åtskilliga lokaler är på masugnsslagg. En målande beskrivning gavs av Svensson (1956): ”…Hellbos redan i min barndom för länge sedan nerblåsta masugn. Bara några ruinrester av själva masugnspipan fanns då kvar. Och så de väldiga slaggbäddarna nerefter Bofaraån, gyllene av gul fetknopp och gråviolettgul malört, som man gjorde dekokt av och drack när man hade rännskettan…”. En ny källa är timmer som importerats från baltstaterna eller Ryssland. Malört kan hittas där sådant lagrats. Bilden är annars att arten gått tillbaka kraftigt.
51 aktuella lokaler i 18 församlingar. 44 gamla uppgifter från 22 församlingar.
Referenser
Hartman, Robert Wilhelm 1854: Helsinglands Cotyledoneae och Heteronemeae. Akad. Avh., Gefle.
Lenaeus, Canutus Nicolai 1764: Delsboa illustrata. Stockholm. (Nyutgåva med moderniserad stavning 2008. Anne Brugge, Stig Dahlfors och Winberg Bokproduktion, Hudiksvall.)
Lundquist, Kjell 1994: Bondens trädgård - en funktion av många nyttiga och sköna växter. I: Larsson, Bo (red.): Bondens självbild och natursyn: 103-131. Nordiska Muséet.
Svensson, Olle 1956: Gammelvägen. Ett minne från Bollnäs finnskog. Hälsingerunor1956: 155-159.
