Tibastbär är mycket giftiga för människor och däggdjur, men många källor uppger att de äts utan besvär av trastar och andra fåglar. Vi har inte observerat fröspridning av tibast. Buskarna är perenna, uthålliga och saknar utlöpare. Nära havet i Skog har vi sett stammar med upp till 3 cm diameter. Vid Gopån i Lingbo når arten 2,4 meters höjd.
Tibast fäller sina blad gröna. Blommorna färdigbildas inuti blomknopparna året före blomningen och slår ut medan svåra nattfroster fortfarande är regel och vissa år medan tjäle sitter hårt i marken. Blomningen är bara något senare än alarnas men tidigare än sälgens och blåsippans. Halvöppna blommor klarar minus tio grader och utsänder sin goda doft redan vid noll grader. Om våren kommer långsamt förblir blommorna halvöppna under lång tid. Bladen växer ut parallellt med att blommorna åldras och vissnar. Bär bildas rikligt vissa år, inte alls andra.
Genom sin giftighet är tibast betesgynnad, men i nutidens betesmarker förekommer den knappast. Vi har dock sett den betad i ett hägn med jakar i Ytterhogdal.
Ekologi
Tibast förekommer nuförtiden huvudsakligen i skog och går även ut något på myr. I skog finns den huvudsakligen på mullrik inte allt för sur mark, dels på bäckstränder, dels i surdråg i skog på bättre jord, dels nedom bergbranter. Av alla våra noteringar av arten är närmare hälften från mark nära en bäck. På myr förekommer den främst i backkärr med rikkärrsarter. Den växer gärna även vid åar där de rinner genom blockmarker, så att driftmaterial samlas och mullrik mark uppkommer, miljöer för hägg, brakved, olvon och kanelros. Det händer även att tibast planteras som prydnadsväxt, inte bara den rosablommiga utan även en vitblommig form, som vi dock inte har sett i naturen.
Utbredning
613 lokaler i 42 församlingar.
