Vassens långflygande frön slår rot på naken jord, men det observerades sällan i det gamla jordbrukslandskapet och var kanske i verkligheten också en ganska sällsynt företeelse (Luther 1950a). Till detta bidrog nog den omfattande betningen av överallt närvarande tamdjur. I det moderna landskapet, med många av maskiner blottlagda markytor och inga betesdjur, är det lättare att se nykolonisationerna, som kan förekomma på vägkanter, industrimark och så vidare. Vass har till exempel setts kolonisera och dominera en övergiven gödselbrunn. Längs havsstränderna växer vass som regel i sammanhängande bårder, men på det snabbt bildade estuariet vid Enångersåns mynning finns runda kloner, som minnen av kolonisationstillfällen. Frön som hamnar i vatten gror inte (Sculthorpe 1985, Coops & van der Velde 1995). Plantan förökas vegetativt med över 1 cm grova, snabbväxande jordstammar och blir förmodligen mycket gammal som större eller mindre klon. Även avbrutna flytande vasstrån kan skjuta rötter vid noderna och blad­skott åt motsatt håll och därigenom kolonisera nya stränder. Jordstammarna är ljusa, nästan vita och har spetsiga ändar som växer långväga i bottenmaterialets ytliga lager. De är ganska känsliga för ero­sion av vågor och is, vilket gör att vass saknas på starkt exponerade stränder men är vanlig i skyddade lägen.

Vassen blommar senare än de flesta arter, i ljungens tid. Vid torrt och blåsigt väder under höstfärgernas tid eller under vinter och vår släpper den sina frön. Inga gröna delar övervintrar.

Vassens blad och strån utvecklas mycket sent, men står i gengäld kvar döda och halmfärgade nästa vår. Ännu i vitsippans tid är vassbältena halmfärgade och nästan ingenting syns av de nya bladen. Småningom under sommaren skjuter bladskott och strån upp, men de är under denna fas mycket attraktiva för betande gäss, som kan nästan helt utrota arten från fågelsjöar (Sondell 2008). Om skotten får utvecklas fritt står de ofta tillsammans med en del av fjolårets skott. Bladen har tvärgående band av bucklor, som ser ut som märken efter tänder. Dessa sitter på platser som motsvarar de uppåt angränsande bladslidornas lägen under tiden då bladet utvecklades. Sådana bucklor på bladen ses inte på andra gräs.

De nuförtiden dominerande vassar som finns vid många sjöar och havsstränder saknades på den tid då stränderna betades av kor, vilket framgår av många 1800-talsmålningar från sådana miljöer. Vass skördades även som vinterfoder. Vissa partier av vasstrån får på sensommaren rödaktig färg, särskilt i ljusexponerade utkanter av beståndet.

Ett vassbestånd på en havsstrand kan på avstånd se mycket homogent ut som om det bestod av en enda art. När man kommer in i det kan det dock visa sig hysa både storven, äkta förgätmigej och strandmynta som underväxt, frodiga och blommande. I ett glest vassbestånd på omkring en meters djup i en insjö kan man se rikligt med notblomster och andra vattenväxter, som braxengräs, gräsnate och strandpryl.

Blister betyder enligt Svenska Akademins ordbok växt som kan användas för att vissla, vilket i Hälsingland troligen oftast är vass. Exempel är Blistermyran och Blystermyran, som finns på fyra ställen i landskapet.