Lappranunkel växer i sumpskog vid bäckar. Det är miljöer som periodvis kan dämmas upp av bävrar, vilket ställer krav på artens anpassningsförmåga. Delvis överlever den troligen genom att utlöpare växer upp på stambaser eller tuvor. Bladen sitter på den krypande jordstammen och är låga, med karakteristiskt utseende. I snösmältningen finns inga gröna blad. Blommorna är oansenliga och kommer sent på sommaren, i ljungens tid.

Det första fyndet i Hälsingland gjordes 1991 (Stridh 1991b). Det var i sumpskogen intill Dalsbäcken, mellan Lövingen och Ytterdal, NV om Ljusdal. Den dagen gick bäcken hög och plantorna av lappranunkel stod delvis under vatten i gropar mellan styltstarrtuvor och rester av stubbar. I groparna fanns naken dy eller vitmossmattor men ont om kärlväxter. Lappranunkelns utlöpare kröp upp på groparnas kanter. Ett par dagar senare hittades arten även vid Liljeslåttsbäcken, 300 m från den första lokalen, i liknande miljö (Stridh 1991b).

Vid återbesök 2002 hade bäver byggt damm och dränkt vissa delar av bägge dessa lokaler, så att lappranunkeln i de dränkta områdena hade försvunnit. Trots det fanns på bägge lokalerna ungefär lika många blad som 1991, men med annan fördelning inom lokalen.