Kvickrotens unga skott är lätta att skilja från andra i Hälsingland vanliga gräs på grund av att de är kraftigt vitludna.

Kvickrot har inte setts föröka sig från frö. Om kvickrot ensam har härskat och blommat under decennier på en viss liten yta, och dess jordstammar sedan fullständigt rensas bort, kommer inga fröplantor upp från den ytan. Kvickrot blommar i linneans eller mjölkens tid. Småaxen har i allmänhet inga borst, men korta borst kan förekomma. Skott som ska utveckla strå och blomma övervintrar till stor del gröna. Kvick betyder levande, och även en bit av jordstammen, som är bara ett par centimeter lång, har kraft att på några veckor skjuta nya bladskott. Jord­stammarna ligger relativt grunt, inom två decimeter under markytan.

Arten trivs utmärkt i häckar, men är där lätt att avlägsna, utan att jordstammarna grävs upp, genom att stråna upprepade gånger under året rensas bort. Artens rykte som svårutrotligt ogräs beror på att plöjning och harvning av åkrar är relativt ineffektiva bekämpningsmetoder, så länge som stumpar av jordstammarna blir kvar. Kvickrot har mycket större förmåga att ta sig upp genom en tjock jordhög än de flesta andra arter, tydande på att den är anpassad till strandmiljöer med översandning. Trots det är fynden på stränder i Hälsingland ganska få. Den är funnen i driftbården på några sandstränder vid havet, mest nära bebyggelse, och på några ställen vid Voxnans stränder i jordbrukslandskapet, och kan även på dessa lokaler vara en kulturföljeslagare, som den överallt annars är.