Namnet trampgröe är välvalt. Det är svårt att hitta denna art där marken inte är trampad. Skotten ligger ned, förgrenar sig något, blir 1–4 cm långa och tål stort slitage, så att arten blir specialist på att växa på fuktiga kärrvägar och stigar i skogen. På stigar i gräsmarker finns den också, men har där svårigheter att klara konkurrensen från mer högvuxna arter. Ett exempel på dess tramptolerans finns i grannlandskapet Gästrikland, vid Högbo bruk, där den kanske är insådd och dominerar på den stora gräsmatta där midsommar med mera firas av tusentals besökare. Det är sannolikt att dess frön också sprids med tramp. De yngre delarna av skotten övervintrar gröna.

Trampgröet börjar blomma något senare än vitgröe, i skogsstjärnans tid, och blommar bara under försommaren, till skillnad från vitgröet, som fortsätter långt in på hösten. Även efter blomningen är vipporna ofta igenkännbara, små, triangulära och utbredda i ett plan, med småax som sitter samlade längre ut på vippgrenarna som små klubbor.