Kråkvickerärtor kan gro genast eller vila i fröbanken. De flyter inte (Romell 1938a). I en driftvall på övre delen av havsstranden fanns i november plantor av kråkvicker med ärtan kvarsittande. Där fanns även skott som kom från en gammal jordstam på en rotad planta, som blivit övertäckt av driftmaterialet. I botten av driftmaterialet var en brun smetig mylla. I trädgårdsjord kommer vertikala decimeterlånga vita jordstammar från djupt liggande horisontella mörkbruna jordstammar. Arten kan där bli ett svårt rotogräs. Där man bränt mycket ris på en före detta åker i Stugubacken i Hanebo dominerade efter ett par år gulvial och kråkvicker.
Kråkvicker blommar från ekorrbärets till mjölkens tid, rikligast i linneans, men blomningen kan utsträckas ända till ljungens tid. Blommorna är doftlösa. Vackrast är de på havsstranden, där de är stora och sitter tätt på låga kuddlika plantor. Oftast övervintrar inga skott eller blad gröna. Jordstammarna har vita rotknölar för de kvävesamlande mikroorganismerna. Under en torrsommar är arten lika torktolerant som maskros, en annan djuprotad art.
Ekologi
Kråkvicker finns visserligen med bland arter som anges som typiska för äng, men den är mycket skuggtolerant och kan växa som undervegetation. Helst klättrar den upp i buskar och annan styv och hög vegetation. Den växer gärna i häckar och är en av de sju mest frekventa arterna på äng i Hälsingland (Delin 1986a), dock mera på torrare ängsmarker än på fuktiga. Den var vanlig på självsådda vallar (Hellström 1917, sid. 464–465) och är en av de 6–8 mest frekventa arterna på kulturmark som helhet.
Kråkvicker uppträder ymnigt som spontan på havsstrandens övre del, både på driftvallar och i strandsnår, tillsammans med till exempel hallon och nyponros. Även på havsstrandens mellersta del finns den. På exponerade blockstränder är kråkvicker den mest frekventa av alla arter. Den är också vanlig på fågelöar och -skär. Det kan under blomningen vara kråkvicker och strandvänderot som dominerar färgsättningen av havsstranden.
Kråkvicker är vanlig även på Ljusnans strand, däremot relativt ovanlig vid större delen av Voxnan. I skogen och vid sjöar och vattendrag i skogen finns den bara som kulturföljeslagare, på små ytor där en koja har legat, där en vinterväg har gått fram och liknande. Den kan vara kvar på odling som övergivits 90 år tidigare och blivit trädbevuxen.
Utbredning
2264 lokaler i 44 församlingar.
Referenser
Delin, Anders 1986a: Ängsflora i Hälsingland. VÄX 1/1986: 72-81.
Hellström, Paul 1917: Norrlands jordbruk. Norrländskt handbibliotek 6. Uppsala.
Romell, Lars Gunnar 1938a: Växternas spridningsmöjligheter. I: Skottsberg, Carl (red.): Växternas liv, vol. 4. Stockholm.