Gulkavle brukar identifieras genom sina karakteristiska blommande ax. Om strå och blomma saknas är krypven en förväxlingsart.
Gulkavle kan ses blommande från linneans till ljungens tid, beroende på hur vattennivåändringar har påverkat lokalen under försommaren. Arten kan ses växa och blomma upprätt och flera decimeter hög på vid blomningen torr mark, men även som flytbladsväxt i mer än meterdjupt vatten, varvid strået sticker rakt upp cirka 2 dm över vattenytan som de smala bladen flyter på. Blomningen är lika rik i bägge situationerna. Som flytbladsväxt ser man den vanligen inte vid stränder med normal årsvariation i vattennivå, men väl där nivån varierar med större amplitud och mer oregelbunden rytm, alltså där många andra arter undertrycks genom dränkning. Mannagräs uppträder också på sådana stränder. Denna kapacitet hos gulkavle leder till att den till skillnad från kärrkavle gärna växer i vätar, vattensamlingar i skogen utan bräddavlopp, vars vattennivå varierar som grundvattnet. Där kan den växa tillsammans med trådtåg, blåsstarr, strandranunkel, vattenmåra och dyveronika, och när vattennivån är låg, kärrdunört och norsk fingerört.
Den anpassar sig också bättre än många andra arter till reglering för vattenkraftproduktion, och kan hittas både i magasinssjöar i skogslandet med upp till 2 m amplitud och i korttidsmagasin i älvdalen med några decimeters amplitud. I den senare miljön ser den ut att gynnas av strandbete och kan växa tillsammans med nålsäv, sommar- och smålånke och nickskära.
Ekologi
Vid vatten med normal årtidsrytm växer den huvudsakligen kring nivån för normalt sommarlågvatten, och trots sin anpassningsförmåga till vattennivåväxlingar är den ändå vanligare vid den mindre reglerade älvsträckan vid Ljusdal än den korttidsreglerade Varpen i Bollnäs.
Ungefär 70 % av våra 166 noteringar av gulkavle i Hälsingland är från lokaler som beskrivs som strand vid bäck, å, älv eller sjö. För dessa lokaler anges inte grannskap till åker eller betesmark. Många av dem är i skogen. Nästan alla övriga lokaler är på kulturpåverkad mark, antingen torr, fuktig eller våt. Även denna statistik visar att gulkavle föredrar våta miljöer i den relativt vilda naturen. För kärrkavle är förhållandet omvänt, 20 % på strand och 70 % på kulturpåverkad mark. De mest frekventa följearterna till gulkavle i hela vårt material är, i fallande ordning: revsmörblomma, trådtåg, vattenmåra, tuvtåtel, kråkklöver, älggräs, topplösa, gråal, rödven, kärrviol, glasbjörk, sjöfräken, gråstarr, strandranunkel, svalting, kabbleka och åkerfräken. Ingen av dessa är en utpräglad kulturföljeslagare. Denna beskrivning av gulkavlens växtmiljöer stöds starkt av vår klusteranalys.
Utbredning
Gulkavlen är mycket ovanlig i landskapets västra delar, men också påfallande sällan påträffad i många av kustförsamlingarna.
166 lokaler i 29 församlingar.
