Namnet foderlosta pekar på att arten har använts i odling. Det användes först i Krok & Almquist (1893). Hellström (1917) beskrev erfarenheter av odling av ett stort antal gräs i Norrland. Där skildras de viktigaste norrländska vallväxter som såddes in. Foderlosta uppges vara konkurrenskraftig. Vi har dock inte sett några uppgifter om att den skulle ha odlats i Hälsingland.

Foderlostan beskrevs av Almquist (1957) som ”vårt mest järnvägsbetonade gräs”, insått på järnvägsbankar och bangårdar. På det viset uppträder den också i Hälsingland, men har setts ändå mer i närheten av bilvägar. Det vanligaste ordet i biotopbeskrivningen är ”vägkant”.

Foderlostan blommar efter ängsgröe och hässlebrodd, ungefär samtidigt med hundäxing och fårsvingel, det vill säga ungefär i linneans tid. Ståndarknapparna är intensivt gula. Arten bevarar inget grönt över vintern. Trots sin höjd och stora bladmassa verkar den inte vara invasiv hos oss, men i Uppland har den ökat kraftigt under 1900-talet (Maad m.fl. 2009). Arten tycks ha ungefär samma historia i Gästrikland som i Hälsingland, med bara ett par ruderatfynd före 1970-talet, och därefter måttlig spridning längs vägkanter (Ståhl 2016).