Käringtand förefaller komma upp ur fröbanken efter brand (Ståhl 2009b). Den koloniserar grusig älvbotten som torrlagts på grund av kraftverksbygge men periodvis översvämmas. Den kan blomma från skogsstjärnans tid till mjölkens. Efter slåtter kan den blomma om i ljungens tid. Heta sensommardagar öppnar baljorna sig ljudligt och sprätter iväg fröna ända upp till 1,5 m. Några millimeter långa skott vid basen kan övervintra gröna. Käringtand är mycket torktolerant. I Mansjöberget i Los växer getväppling och käringtand torrare än sötvedel. Vid Gröntjärn i Ljusdal där den växer på strand som under flera år i följd kan sättas under vatten torde den överleva genom att fröna tål långvarig dränkning.
Se även foderkäringtand Lotus corniculatus var. sativus
Ekologi
Käringtand finns i fyra ganska skilda och väldefinierade miljöer: 1. isälvsåsar, 2. älvstränder och älvnära jordbruksmark, 3. sydvända bergsluttningar och 4. industri-, väg- och tomtmark. Den följer Voxnanåsen, Ljusnanåsen, och stråket Färila–Järvsö genom Yg, samt stråket S. Sandvik–Västerstråsjö, men saknas på Ljusnanåsen mellan Arbrå och Söderala. Den är mycket vanlig på Ljusnans stränder och angränsande jordbruksmark från Kårböle till Bollnäs. Bergslokalerna finns mest i den västra halvan av landskapet. Där växer den tillsammans med arter som slåtterfibbla, kattfot, grönpyrola, klockpyrola, skogsviol, nattviol och ärenpris.
Utbredning
Lokalerna på vägmark och liknande är vitt utspridda. Särskilt talrik är käringtand på vägarna i nordväst, i Los, Kårböle och Ramsjö. Även vid vägarna norr om Svabensverk i landskapets sydvästra hörn är den vanlig. Man får intrycket att käringtanden har vandrat upp från älvstranden till jordbruksmarken och att den har vandrat ner från bergen, och i bägge riktningarna funnit nya växtplatser på vägmark och industrimark. Det är egendomligt att den trots ett stort antal lokaler på industrimark vid havet inte har vandrat ut på havsstrand, som borde erbjuda lämplig växtmiljö. Käringtand finns bara på två lokaler på eller nära havsstrand, vid Midsommarstrand i Norrala, och Krokskär i Sandarne. Den är mycket sällsynt i det nordöstra hörnet av Hälsingland. Detta anknyter till utbredningen i Medelpad, där den i stort sett saknas söder om Ljungan utom längst i väster (Lidberg & Lindström 2010).
628 lokaler i 33 församlingar.
Referenser
Lidberg, Rolf & Lindström, Håkan 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget. Uppsala.
Ståhl, Peter 2009b: Inte bara svedjenäva - fler ekologiska iakttagelser från Storåsenbranden. VÄX 1/2009: 27-29.
