Troligen inkommen från Ryssland eller Baltikum, kanske redan före 1700, och möjligen med finska nybyggare (Bertilsson & Carlsson 1999). Arten beskrevs på 1920-talet på material från Ryssland. Den finns också i Tjeckien, Tyskland, Schweiz, Italien och Frankrike (på hög höjd, möjligen införd).
Vågbladig daggkåpa är fortfarande vanlig i Hälsingland. Den påträffas på åkerkanter, vägkanter, dikesrenar, slåtterängar och fäbodvallar. Den gynnas av upphörande hävd (Bertilsson & Carlsson 1999). De fann den på 41 lokaler av 66 inventerade 1999. Arnold Larsson har noterat den på ett 60-tal lokaler i Bjuråker.
Första fynd
Första fyndet i Sverige gjordes i Hälsingland 1934. 17 juni detta år hittade Gunnar Samuelsson en daggkåpa vid Iggesunds kapell, som han direkt såg var en ny art för Sverige. Han kunde senare artbestämma den till vågbladig daggkåpa. Efter fortsatta undersökningar kunde han också konstatera att arten var allmän i Hudiksvallstrakten och vida utbredd i östra och norra Hälsingland (Samuelsson 1940). 1943 uppgav han 42 lokaler för arten i landskapet.
Utbredning
89 noteringar i 23 församlingar.
Referenser
Bertilsson, Anders & Carlsson, Roland 1999: Daggkåpor i Hälsingland - iakttagelser om utbredning och ståndorter. VÄX 3/1999: 19-31.
Samuelsson, Gunnar 1940: Alchemilla-studier. I-II. Svensk Bot. Tidskr. 34: 427-453.