Sälgen blommar i blåsippans tid. Blommorna ger då nektar åt humlor och andra insekter, hanblommorna även pollen. De spelar en viktig roll för dessa djurs överlevnad när få andra arter blommar.
Sälgfrön sprids i skogsstjärnans tid. De är gröna, till skillnad från aspens samtidigt flygande frön, som är bruna. Fröullen fyller lufthavet en solig dag och landar på vegetation och mark.
Fröna gror rikligt på naken mineraljord. I skogen kan det vara på rotvältor. Sälg är en tidig kolonisatör på öar som kommer upp ur havet liksom vid torrläggning av tidigare dränkt mark. Den etablerar sig rikligare än asp på brandfält, på övergivna kolbottnar och på vägkanter i skogen. Den trängs tillbaka av granarna när skogen åldras, men håller sig outtröttligt kvar på vissa ställen, till exempel i branter och vid bäckar eller surdråg. På de flesta exemplar man ser i äldre skog är rotsystemen gamla, även om stammarna är medelålders eller unga. Nya skott kommer från stubben efter att äldre stammar har brutits ned av olika orsaker. Även från brutna liggande grova stammar kan nya skott komma upp, om det bara finns en minimal kontakt med rotsystemet via intakt bark och ved, eller om stammen slår rot. Stubben efter en sälg, vars stammar dödats av brand, skjuter ofta nya skott. I jordbrukslandskapet dödas de flesta sälgstammar efter några decennier av kuddticka Phellinus punctatus, men nya skott skjuter fram från stammens nedre del eller från stubben. Många stammar blir emellertid också gamla, troligen flerhundraåriga. De kan också klara en brand och ha brandljud med kvarsittande kol. I sällsynta fall når sälgen en diameter kring 80 cm och en höjd kring 20 m. Klena stammar har ett grönt skikt under barken. Barken är vinterföda åt älg och bäver. När sorkar har en populationstopp kan sälgskotten stå vita och barklösa i snösmältningen. Klena kvistar betas av älg och många andra djur.
Sälgarnas blad utvecklas och blir gröna samtidigt med björk, gråal och rönn, medan asparnas blad är mer eller mindre bruna. På hösten gulnar de ungefär samtidigt med bladen på björk, asp och lönn, men omslaget till gult kommer fläckvis i kronan genom att de äldsta bladen innerst i kronan gulnar först.
Ekologi
Antalet trädformiga sälgar i skogen är mycket mindre än antalet stammar av tall, gran, björk, asp och gråal. Ändå är sälgen nummer 17 i ordning efter fallande frekvens bland de arter vi har noterat i ”vanlig skog” i Hälsingland. I urskogen torde den ha varit vanligare, bland annat därför att lövträd generellt har röjts bort i samband med vanlig skogsskötsel. Sälg förekommer längs bäckar, i surdråg och sumpskog och kring vätar i skogen. Den har samma tolerans för våta och torra förhållanden som asp, men har lägre krav på markens pH och mineralnäringshalt och kan dyka upp nästan var som helst. Trots att den gärna växer på fuktig eller våt mark är den en av de 20 mest noterade arterna även i torr mager tallskog.
Som gammal solitär bland andra trädslag i den mogna skogen har sälgen särskilt stor betydelse, då den tjänar som substrat för många kryptogamer och insekter. Vackrast utvecklas den i surdråg och längs bäckar, där uråldriga exemplar kan stå tillsammans med skogsfru, kransrams, hässlebrodd och torta, med en med seklerna allt större samling av kryptogamer. Den vanligaste tickan på sälg i denna miljö är sälgticka Phellinus conchatus. Efter längre tid och i optimal miljö tillkommer krävande arter som doftticka Haploporus odorus, lunglav Lobaria pulmonaria, skrovellav L. scrobiculata och flera arter av knappnålslavar.
På myr förekommer sälg mycket sällsynt. Likaså är den mycket sällsynt på stränder i inlandet och har hittats bara någon gång på strand vid skogssjö och på Ljusnans strand. På sjö- och åstränder växer i stället svart-, grå- och bindvide. Även på havsstrand är sälg ovanlig, noterad på 7 % av listorna.
Sälgen är smaklig för de flesta djur. I det gammaldags kulturlandskapet utnyttjades den för lövtäkt. I dag är sälgen, tillsammans med andra vanliga lövträdsarter, karakteristisk för igenväxande kulturmark. I det vårdade kulturlandskapet spelar sälgarna en viktig roll i skogsbryn och på skogsholmar, vid bebyggelse, längs diken och vägar. Den rikliga föryngringen från frö och från stubbar brukar röjas bort, men vissa stammar i lämpliga lägen lämnas kvar och bildar större solitärer till prydnad och till nytta för insekter tidigt om våren.
Utbredning
2519 lokaler i 45 församlingar.