Skogssvingeln växer under träd, helst där fältskiktet är luckigt med mossa i botten. Dess meterlånga strån trycks ned av snön. Vipporna med kvarsittande frön hamnar vid sidan av moderplantan. Några frön gror där de sitter i småaxen, och om utrymme finns utvecklas de till plantor med 2–3 smala blad med karakteristisk färg och struktur och rötter som söker sig ut i förnan. Andra frön sitter kvar ogrodda. Förstaårsplantor kan i lyckliga fall kvarleva, växa till och utveckla strån. Ännu då de har tio ärr efter gamla strån kan de vara små och smalbladiga, jämförda med den välutvecklade moderplantan. Fröplantor på större avstånd från moderplantan än stråets längd är ovanliga.
En inplanterad planta kan blomma efter ett år och ge upphov till dotterplantor efter tre år. Efter sex år kan dotterplantorna blomma. Småplantor kan då finnas ända till 3 m från moderplantan. Fröförökningen på en av de spontana lokalerna ser ut att följa detta mönster. Att populationen på de flesta lokaler är sammanhållen och avgränsad stämmer också med detta. Viss spridning till lokalens närmaste omgivning förekommer dock. I Älvåsbäckravinen finns två plantor i ett traktorspår 10 m från ursprungslokalen, 25 år efter avverkning. I Lindefallet i Enånger och Gottland i Delsbo förekommer den på liknande sätt. På Digerbergets nordsluttning i Hanebo växer den på två cirka 50 år gamla avverkningsstubbar.
Plantorna blir med sina utliggande blad mer än en meter i diameter, men växer inte på höjden. De har inga utlöpare. Plantan har en några millimeter lång jordstam, från vilken de tunna rötterna går ut i omgivande förna men inte ned i mineraljord. Både unga och fleråriga plantor rycks lättare upp med rötterna än de flesta andra gräs. Mellan två rotben på en gran är jorden ofta lucker. En skogssvingelplanta som växer där bjuder nästan inget motstånd när man för in handen under den och lyfter upp den.
Bladen är 1–2 cm breda, 30–50 cm långa (i extremfall upp till 90 cm) och behåller sin klara gröna färg över vintern. Ett litet stycke vid spetsen kan dock vara visset, gulgrått. Skogssvingeln utvecklar strå och blomma i sluten skog. Den blommar när hässlebrodden är överblommad och pipröret i knopp. Det är i linneans tid. Stråna är omkring en meter höga, i extremfall 190 cm. Flugor med ljus buk besöker de utslagna ståndarknapparna på skogssvingel, liksom på hässlebrodd och storgröe. De förefaller äta pollen. När blommande vippor finns är arten lättidentifierad. När den är överblommad är den något svårare att urskilja. Dess strån är då lika långa som strån på piprör, brunrör och hässlebrodd. Från dessa skiljer den sig på avstånd genom att skogssvingelns strån är mycket bladfattiga i sina övre delar, som sticker upp över omgivande vegetation. Vipporna drar vid denna tid ihop sig och kröks, så att deras toppar pekar mot marken. Den art som då ger mest bekymmer är tuvtåtel, som kan ha lika långa och bladfattiga strån, och vars överblommade vippor faller ihop och slokar i spetsen ungefär som skogssvingelns. Då blir man tvungen att titta på bladen. På skogssvingel vänder sig stråbladen, som på de flesta bredbladiga gräs. Det som vid bladets fäste på strået är bladöversida blir vid mitten av bladet undersida.
Skogssvingeltuvor liknar mest piprörstuvor. Pipröret kan ha nästan lika breda blad som skogssvingeln på platser där marken är bördig. Arterna blir lättare att skilja om det finns strån. Pipröret har korta vita hår där bladet utgår från strået, vilket skogssvingeln saknar. Skogssvingelstråna har en tendens att bli bruna på sina basala delar. Ibland kan de vara mörkbruna, betydligt mörkare än piprörets.
Just efter snösmältningen skjuter skogssvingeln spjutlika rakt uppstående mörkt rödbruna skott i mitten av samlingen av liggande gröna fjolårsblad. När skottets två till tre blad växer ut, kontrasterar deras klart gröna färg skarpt mot denna rödbruna färg, och man ser redan på bladanlagen att det kommer att bli breda blad. Bra årstid för att hitta skogssvingelplantor är förvintern, så länge marken är snöfri, och just efter snösmältningen, innan vårgrönskan på marken har vuxit fram.
Skogssvingel trivs bra i mogen skog. I det häftiga ljuset efter en avverkning kan bladmassan krympa och en del blad bli gulaktiga, medan stråna blir längre och blomningen rikare. Det blir varken fler eller större plantor på hygget. När slyet och ungskogen senare sluter sig minskar blomningen och kan upphöra under en tät ung granskog, men bladen blir större och mer intensivt gröna och åtminstone vissa plantor överlever. Nettoeffekten av avverkning på längre sikt är okänd, men arten har inte ännu utrotats på någon av lokalerna i Hälsingland på grund av avverkning.
Ekologi
Skogssvingel växer i grandominerad, ofta lövblandad, skog på tämligen fuktig mulljord med låg- eller högörtsamhällen. Man finner den mest i bergsluttningar med ytligt grundvatten, men även vid bäckar som går delvis under jord. Den finns inte på skogsmark som domineras av blåbär, lingon och andra ris. Skogssvingel kan dyka upp i ren lågörtvegetation (Örvallsbäcken), men dras till fuktigare partier med inslag av högörter. Den växer gärna nära källor (Storberget, Brattåsberget 1, Digerberget, Risberg, Blacksås – bäcken från Gängsemyran) men inte så nära att den kommer i kontakt med källväxter som gullpudra, hästhov eller bäckbräsma. När ett surdråg med källor planar ut och övergår i sumpskog med vitmossor, följer skogssvingeln inte med (Klibbalsreservatet, Digerberget, Lösskaberget, Bruntjärn). Den växer gärna bredvid en bäck, men inte på bäckstranden (Älvåsen, Örvallsbäcken, Sacknebäcken, Gottland), och gärna vid en bäck som går delvis under jord (Lindefallet, Gottland). Bland andra mullälskande växter är blåsippa den som oftast växer tillsammans med skogssvingel. Den finns på alla utom tre av skogssvingelns lokaler. Hässlebrodd finns på alla utom fem och torta på alla utom sex (torta saknas på de lokaler som ligger på lägst höjd över havet). Arten är extremt skuggtolerant. Sterila plantor växer även i mycket tät ung granskog där få andra örter eller gräs klarar sig.
På nästan alla skogssvingellokaler är berggrunden enligt kartan en sur eller intermediär granit. Nära lokalen vid Bruntjärn finns basisk granit och nära Lösskaberget ett litet stråk med amfibolit. Nedom Brattåsberget 1 finns ett rikkärr, som indikerar att berggrundskarteringen kan ha förbisett någon mindre källa till utströmning av mer basiskt vatten. Om man söker en förklaring till varför hälsingelokalerna för skogssvingel finns där de finns är det dock knappast berggrunden som är avgörande. Skogssvingellokalernas artsammansättning är i sig själv ofta enda tecknet på att ett mer basiskt markvatten finns på platsen.
Utbredning
Skogssvingeln finns i den östra halvan av Hälsingland, men är inte bunden till kusten. Utbredningskartan visar att dess växtplatser ligger huvudsakligen i ett bälte några mil in från kusten, vilket överensstämmer med utbredningen av branta berg. Den har en förkärlek för fuktiga miljöer i sluttningar på stora berg. Alla lokaler utom de på Hornslandet har drag som passar in i denna beskrivning. En tendens till liknande utbredningsbild finns för blåsippa, stinksyska, torta och hässlebrodd, som hör till de mest karakteristiska följearterna till skogssvingel. Torta finns dock även tämligen allmänt längre in i landet. Även en mer sällsynt följeart som myskmadra har en liknande utbredningstendens. En alternativ förklaring till skogssvingelns utbredningsmönster är klimatisk. Östra Hälsingland är varmare än västra, och skogssvingeln är vanligare i betydligt varmare delar av Europa.
En del av förklaringen till varför skogssvingeln har så begränsade förekomster ligger i dess krav på jordmån och fuktighet, men lämpliga miljöer är mycket vanligare än skogssvingeln. Att den saknas på lämpliga platser skulle kunna bero på dålig fröspridning. Det skulle också kunna ha med brandhistorik att göra. Dess jordstams- och rotsystem ligger i förnan och torde lätt förstöras vid brand. Den har inte som lingon, blåbär med flera ett jordstamssystem nere i mineraljorden, som kan skjuta skott efter branden. Vi vet inte om den har en fröbank. Det är tänkbart att den växer i brandrefugier, och sådana omfattar i hälsingeskogen mycket små arealer.
22 aktuella lokaler i 8 församlingar. 8 äldre lokaler i 6 församlingar (alla återfunna i modern tid). Åtskilliga av de lokaler vi redovisar här består av flera tätt liggande dellokaler.
Lokaler
Bollnäs Hanebo Hullsta Smedboningarna, tre dellokaler omkring 67894 15493, sluten granskog i N-sluttning, 1963 (JAN), 1991 (PST), 1992 (DIN i S); Brattåsbergets nordsluttning, 678253 153389, blockig mark omkring källa 1992 (DIN); Brattåsberget, 67829 15333, surdråg i 100-årig granskog 1992 (ILA, DIN); Digerbergets nordsluttning, 678833 154814, sänka med källa och surdråg 1993 (ILA), 2006 (KWE, DIN); Risberg, 678293 153519, mullrik mark i svag V-sluttning nära källa 1994 (ILA), 2006 (ILA, KWE, DIN);
Hudiksvall Delsbo Gottland, 685737 153097, storblockig moränmark med bäck 1980 (DIN), sedan flera uppgifter 1983-2006 (ALA, BES, BWE, DIN, PGJ); Örvallsbäcken, två dellokaler vid 684128 154453 och 68417 15449, bäckravin 1977 (DIN i S), 2006 (DIN i S); Enånger Lindefallet, 68185 15572, biotopskyddsområde för ädellövträd 1919 (BHA enl. ZSM), 1961 (AFW i S), 1979, 1984 (DIN i S), 2006 (DIN), 1985 (ÅÅG); Storåsens S-sluttning, många dellokaler omkring 68223 15562, gammal granskog avverkad i början av 1980-talet, 2006 tät ungskog 1950 (GLO), 1979 (DIN i S), 1986, 2006 (DIN) ; Storåsens S-sluttning, 68220 15556, dal med liten bäck 1989 (DIN); Storåsens S-sluttning nedersta delen, flera dellokaler mellan 682187 155654 och 682178 155689, surdråg, källor i granskog 2008 (DIN i S); Tolocksberget, 682627 155412, gammal granskog med surdråg 1989 (ÅÅG), 2006 (DIN i S); Forsa Storberget, nerom nordstupet, 684465 155532, granskog avverkad i slutet av 1980-talet 1977, 1990, 2006 (DIN); Trollsmyrbergets V-sluttning, 684468 155040, hygge 2003(J. O. Edlund), 2007 (DIN i S); Blacksås, 683812 155065, surdråg med gammal granskog 2006 (DIN i S); Nianfors öster om Bruntjärn, 682781 154768, 100-årig granskog, nerom brant bergssluttning 2003 (PGJ), 2006 (DIN); Rogsta Hornslandet, klibbalsreservatet, sex dellokaler omkring 68414 15882, gammal grandominerad skog 1981, 2006 (DIN), 1982 (PST); Hornslandet, norra Lindreservatet, 683950 158902, gammal grandominerad skog 1979 (OÅK i S), 1987 (MGU, MWE), 2006 (DIN);
Nordanstig Hassela Älvåsbäckens ravin, 688303 155044, gammal granskog, avverkad 1980–82, 1864 (JAW), 1979 (OÅK i S), 1975 (DIN i S), 1986, 2005 (DIN); Sacknebäcken, tre dellokaler omkring 688465 154873, sluten äldre granskog 1980, 1986 (DIN i S), 2006 (DIN);
Söderhamn Skog Lösskabergets N-sluttning, 678611 154955, 120-årig granskog avverkad omkring 2000, 1999, 2006 (DIN).
