Myskgräsen är bland våra mest tidigblommande gräs, samtidiga med vitsippa eller skogsstjärna. På havsstranden står de som vinterståndare när rödsvingel blommar och krypven just börjar visa sina mörka ännu hophållna vippor.
De blommande stråna har bara mycket små blad, även vid basen, och växer oftast upp åtskilda från bladskotten, som har flera decimeter långa blad, men inga strån eller blommor. Bägge typer av skott kommer från samma vittförgrenade jordstamssystem.
Myskgräs finns huvudsakligen på stränder till större vatten, särskilt älvarna och havet, och växer gärna på finkorniga jordar. Det rekommenderades för stadigvarande äng i Anvisning till jordbrukets förbättring (Anonym 1840), men på de kulturmarker där det påträffas i dag ger det mer intryck av att vara ursprungligt än infört, eftersom det ofta finns på närliggande ouppodlade stränder.
Myskgräs växer helst på strandens mellersta del. Det kan dominera på smärre ytor. Vid Ängerån har det setts i strandsumpskog. I Flästa i Arbrå och i Svabensverk har det setts på mycket torr sandig mark, som dock har varit belägen inom några tiotal meter från strandäng. Detta har tolkats som en utvidgning av en klon med sitt ursprung på den våta marken.
Myskgräsbladen avviker inte mycket från andra stora strandgräs till utseendet, men den som lyckas urskilja dem kan använda dem som ”goluktsgräs” i skåp och smårum. Doften avges under många månader.
Utbredning
De nu accepterade arterna och underarterna beskrevs av Weimarck (1971), men har under vårt arbete först så småningom uppmärksammats. Vid Ljusnan tycks både älvmyskgräs och nordmyskgräs förekomma. På isälvsmaterialet mellan S. Sandvik i Ljusdal och Västerstråsjö i Bjuråker finns älvmyskgräs. Vid havet finns i första hand strandmyskgräs, men ett belägg av älvmyskgräs finns från Storjungfruns strand.
I de flesta fall har fynden noterats som antingen obestämt myskgräs (Hierochloë sp.) eller myskgräs (H. odorata), sammanlagt 272 lokaler i 36 församlingar.
Referenser
Anonym 1840: Anvisning till jordbrukets förbättring. Sammandrag af de mest godkända rön i denna kunskapsgren. L.J. Hjerta. Stockholm.
Weimarck 1971 saknas i litteraturlistan. Torde vara denna: Weimarck, G. 1971. Variation and taxonomy of Hierochloe (Gramineae) in the Northern Hemisphere. Bot. Notiser 124: 129-175.
