På störd mark gror ängssyra rikligt. Den koloniserar botten i en genom kraftverksbygge torrlagd fors. Arten har en fröbank i bottenmaterialet i älv eller sjö (Skoglund 1990). Plantorna är dock perenna, troligen långlivade. Arten blommar i skogsstjärnans eller ekorrbärets tid och har moget frö i ljungens tid. En del av bladen kan bli kraftigt röda på sensommaren. Bladrosetten övervintrar grön.
Ekologi
Ängssyra är en kulturföljeslagare som i skogslandet håller sig enbart till vägar, odlingar och hus. Den saknas till exempel på Grossjöberget i Arbrå, som har utnyttjats för skogsbruk med bland annat kolning, men nästan inte alls för odling. Arten är funnen huvudsakligen på ängsmark, betesmark och igenväxande sådana marker. Den har funnits i kulturlandskapet sedan perioden 0–600 e.Kr. i Forsa (Liedgren 1992). På de flesta av kulturlandskapets marker utom åkermark finns den med frekvenser över 50 %. Ängssyran är konkurrenskraftig i hög vegetation och är en av de dominerande arterna i dagens icke hävdade gräsmarker, tillsammans med smörblomma, midsommarblomster och hundkäx. Den är jämte tuvtåtel på fuktigare sådan mark den mest noterade arten (88 %). Man kan finna den på vägkant och järnvägsmark, men inte lika ofta på mark vid industri eller hamn.
Ängssyra ses även på myr, särskilt vid källor och i källkärr. På en övergiven myrodling växte den rikligt, men inte på angränsande ej uppodlad myr. Man finner ängssyra även på strand vid sötvatten, mindre vid havet.
Utbredning
Arten är vida spridd över landskapet, vanligast i de nutida jordbruksbygderna, men vanlig även i skogsbygderna, på platser där odlingen nu har upphört.
1998 noteringar i 45 församlingar.
Referenser
Liedgren, Lars 1992: Hus och gård i Hälsingland. En studie av agrar bebyggelse och bebyggelseutveckling i norra Hälsingland Kr. f. -600 e.Kr. Akad. Avh. Umeå
Skoglund, Jerry 1990: Seed banks, seed dispersal and regeneration processes in wetland areas. Acta Universitatis Upsaliensis 253.