I början ger salixarterna ett förvirrande intryck, med oklara gränser mellan de olika arterna. Något lättare blir det när man undviker att titta på färska lång­skott och håller sig till kortskotten på lite äldre grenar, som dessutom kan ha honblommor, som ger ytterligare skiljekaraktärer. Hanblommorna är mindre upplysande. Man vet att det existerar hybrider, och att de kan vara talrika, men innan man har lärt sig de (tämligen) rena arterna är det vanskligt att försöka identifiera hybrider. Efter några decennier av försök att lära känna arterna är de fortfarande svåra att hålla isär, men det förefaller som om det i Hälsingland går att artbestämma majoriteten av plantorna och att hybriderna är mindre talrika än sina föräldrar. Undantaget skulle möjligen vara hybriden mellan svart- och grönvide.

De enda salixarter som bildar grova och höga träd är sälg, jolster och planterade eller förvildade vit- och grönpilar. Den art som kommer närmast i storlek är svartvide. Mandelpil kan också få en stam med många centimeters diameter och bli flera meter hög. Självklart kan även dessa arter vara små, och speciellt i nordvästra delarna av landskapet är jolstern bara någon eller några meter hög. Dess blad är dock mycket karakteristiska.

De låga och buskformiga salixarterna är många. Vissa artpar är ständigt problematiska, som bindvide/gråvide och svartvide/grönvide. De senare anses ock­så bilda stora hybridpopulationer, vilket kan stämma med deras uppträdande i Hälsingland. Lappvide och ripvide är också mycket lika, men den senare arten så sällsynt i landskapet att den av det skälet troligen ofta förbises. Lappvide har en egenhet som kan leda tankarna till hybridisering. När det växer magert är bladen mycket ljusa av tätt sittande hår. När det växer frodigt blir bladen stora, men har fortfarande samma mängd hår, vilket gör bladen kraftigt gröna.

Krypvide är kameleontiskt – om vår uppfattning av den artens avgränsning är korrekt. Den är decimeterhög och gles på fattigkärr och rikkärr. När den växer på strand kan den bli flera decimeter hög och tätare i bladverket.

Ingen art kan bestämmas genom sin växtmiljö, men ängsvide är nästan ensam art på tallhed i landskapets nordvästra delar och karakteristisk genom att den sällan kommer över knähöjd och har så små blad. Karaktärer i honhängen och på blad bekräftar dess identitet.

Odonvide är tämligen karakteristiskt på sina lokaler i västra och norra delarna av landskapet. Namnet visar sig vara passande där det växer tillsammans med odon, vars blad kan ha nästan exakt samma färgton och ytstruktur.

Glansvide är mycket sällsynt men lyckligtvis lättidentifierat på grund av både bladens och honblommornas karaktär.

Vi ger här vår egen uppfattning om Salix-släktets arter. Om vi skulle försöka inkorporera även tidigare botanisters uppfattning och komma närmare någon definitiv beskrivning av detta komplex skulle texten här bli motsägelsefull och mycket svårtolkad. Noterade och insamlade hybrider är talrika. För äldre insamlingar anger vi här i allmänhet bara antalet belägg av respektive hybrid utan närmare kommentarer.