Nyetablering av skogsklöver har observerats på torrlagd älvbotten i fors efter kraftverksbygge, men där blev den tillfällig. En planta (bestånd) som etablerats på lämplig jord kvarlever uthålligt och tämligen oförändrat i åtminstone 50 år med långa och grova jordstammar. Skogsklöver blommar i linneans och mjölkens tid, samtidigt med flera andra klöverarter, och kan fortsätta att blomma i ljungens tid. Inget grönt övervintrar (till skillnad från hos rödklöver).

Skogsklöver är en kulturföljeslagare som mycket uthålligt står kvar även på trädbevuxen mark. I en sammanställning av arter på ”äng” från andra landskap har den hög frekvens. Den noterades som följeslagare till fältgentiana på många ställen i norra och västra Hälsingland. Den uppges som art lämplig för stadigvarande äng på 1800-talet (Anonym 1840) men är i dag inte en signalart för äng och hage (Lundin & Ståhl 1998).

Namnet skogsklöver förefaller olämpligt med tanke på artens mycket starka knytning till kulturlandskapet, men i gamla tider fanns ingen tydlig gräns mellan jordbruksmark och skog eftersom djuren betade i skogen och träd växte i ängar och gårdsnära beteshagar, och skogsklövern trivdes i dessa miljöer.