Blodrotens jordstam är grov, utan långskott. Plantan står stilla och förefaller kunna bli gammal. Arten är en ganska långsam kolonisatör men har setts i ett cirka 20 år tidigare avslutat grustag. Den börjar blomma i skogsstjärnans tid och fortsätter regelbundet ända in i ljungens tid. Omblomning kan ses på betad mark ända in i höstfärgernas tid. I skog och på strand gulnar dock stjälkbladen vid denna tid och dör, medan bladen i den basala rosetten ofta behåller sin grönska över vintern. Särskilt på myr, där få andra arter övervintrar gröna, är det vanligt att i snösmältningen se rosetterna, med gröna blad som liknar små smultronblad. Bladen kan också på hösten ibland bli röda.
Ekologi
Blodrot är sällsynt på vanlig väldränerad skogsmark, men uppträder så snart man kommer nära en bäck, till ett surdråg eller en sumpskog. Den är vanlig på myr, utom på mosse. Den är en av de vanligaste arterna i kärr, i fattigkärr och ändå mer i rikkärr. På sträng-flarkmyrar växer den på strängar och på andra myrar gärna på tuvor. Den växer gärna på sluttningsmyr och vid källa på myr. I strandkärr finns den, men inte på våt starrmyr och inte på gungfly.
Den är också vanlig på strand vid sjöar, älvar och åar, mer i skogslandet än i jordbruksområdena. Vid Mellanljusnan och vid Varpen i Bollnäs finns den i tämligen hög frekvens, likaså vid Voxnan. Där växer den mest på mellersta delen av stranden. Den är tämligen allmän på havsstrand, där den växer mest i skyddat läge på strandens övre och mellersta delar.
På kulturmark är arten knuten till gammal grässvål som inte plöjs och den växer till exempel på sedan länge hårt betad fuktig mark. Den fanns på 66 % av subjektivt utvalda ängar. Dess förekomst i många vanliga miljöer gör den till nummer åtta i noteringsfrekvens av alla arter, och nummer tre bland örter (efter lingon och blåbär).
Utbredning
4200 lokaler i 45 församlingar.