Gråalens frön gror ymnigt på vägkanter i skogen eller i övergivna grustag, särskilt i fuktig eller våt miljö. Gråalen är bland trädarterna den kraftfullaste kolonisatören i den miljön. I ett väldränerat trädgårdsland gror frön bara under ovanligt våta somrar, som 2012. De frön som gror måste huvudsakligen vara nyspridda, eftersom de är sällsynta i fröbanken (Granström 1986). Som äldre planta blir gråalen fast etablerad, bildar jordstammar och sprider sig med rotskott. Gråal är också en av de mest frekventa trädarterna på kolbottnar från mitten av 1900-talet. Vi har sett den kolonisera blottlagd sjöbotten i ett övergivet flottningsmagasin i Ängerån i Kårböle.

Gråal är snabbväxande och kan dominera som pionjärträd, men trängs senare tillbaka av asp, björk och gran, som blir högre och oftast äldre. Under svedjeodlingens tid anlade man gärna svedjor där gråal växte, eftersom marken var bördig där. Efter att svedjelandet hade övergivits återkom gråalen, troligen till stor del från jordstammar. Efter några decennier svedjade man ofta återigen på samma ställe.

Gråal blommar före de flesta andra arter, några dagar före klibbal. Den börjar regelbundet blomma på tjälad jord (om snötäcket har varit tunt så att tjäle har utvecklats) och drabbas nästan alltid av bakslag i form av hårda frostperioder. Hanhängena slår ut ett stycke i taget, ofta först i spetsen. Vid mildväder i slutet av februari kan ett avsnitt av hänget blomma, men snart skadas av frost. När nästa mildväder kommer en månad senare fortsätter blomningen i en ny del av samma hänge, medan den skadade, torkade delen sitter kvar som ett minne av kölden. Märkena på honhängenas blommor kommer ut samtidigt med hanblommornas ståndare, men utvecklingen under växlande värme och kyla är mindre tydlig på dem. Märkena förefaller kunna klara frost tämligen väl. När blomningen sedan länge är över, i vitsippans tid, ligger hanhängen i massor under träden.

Bladknopparnas och bladens utveckling liknar den på klibbal, men de yttre knoppfjällen fälls tidigare än på klibbalen. När de inre knoppfjällen under vårens knoppsprickning sedan växer ut kröker de sig bakåt och ger under en kort period skotten en karakteristisk silhuett. Bladformen skiljer oftast arten från klibbal. Bladen förblir ofta obetade på betesmark, men kan betas om det är ont om andra lövträd. Inga gula eller röda höstfärger utvecklas i bladen, utan de förblir gröna som på klibbalen, men i en ljusare nyans. De fälls gröna och sitter ibland som strutar delvis nerdragna i daggmaskarnas gångar.

Veden är orangefärgad och kapade stycken färgar snön orange, liksom smältvatten som droppar från kottarna På unga stammar finns ett grönt skikt under barken. Gråal blir ganska sällan grov och gammal, men enstaka stammar med omkring 45 cm diameter har setts i bördiga, fuktiga stråk i bergsluttningar. Arten har vanligen långa slanka stammar men på tallhed kan den utveckla en konisk stam med täta grenvarv och bara ett par meters höjd trots en stamdiameter vid basen på 15 cm. I tätare skog står döda stammar ofta upprätt tills de är så murkna att de faller vid lätt beröring och bryts i stycken redan på väg mot marken.