Bergglimplantor klarar både svår torka och svår kyla. Om de ändå dör ersätts de snabbt av nya fröplantor. Efter ras i en bergbrant kan man på våren se plantor av bergglim gro rikligt på den blottade jorden. När en torr försommar dödar de flesta äldre plantor och regn faller i mjölkens tid kommer mängder av fröplantor snabbt. Efter en fuktig sommar ser man på senhösten både tidigt grodda, blommande plantor och nygrodda små plantor. Plantor, vars perifera delar dött under sommartorkan, ses skjuta skott efter regn. Nya blomställningar kan då också växa ut från gamla stjälkar med fröhus. Bladrosetter på både unga och äldre plantor övervintrar oftast helt gröna, men efter en barmarksvinter med omväxlande tö och frost kan de vara allvarligt skadade. Bergglim har blomknopp i skogsstjärnans tid. Blomningen börjar i ekorrbärets tid och är mycket utdragen. Den kan under en fuktig sommar fortsätta ända in i höstfärgernas tid. Efter en svår torrperiod mitt i sommaren kan den återupptas och fortsätta länge.
Ekologi
På hällar, som är bergglimmens enda växtmiljö, växer den på de torraste delarna, lika torrt som, men inte tillsammans med, hällebräken, fårsvingel och mjölon. En gång har den setts på berg intill Ljusnan, så lågt att den torde dränkas vid högvatten. Andra arter, som också finns på lokalerna för bergglim är kruståtel och ljung, men dessa är allvarliga konkurrenter, som bergglimmen undviker genom att hålla sig till renlavstuvor eller till av naturen eller genom slitage kalare delar av hällarna. Förutom bergglim är det endast vårspärgel och fjällnejlika som hör hemma i denna speciella miljö. De uppträder ibland också som följearter. På hällar vid havet är arten inte funnen. Även i landskapets nordvästra delar är den mycket ovanlig eller saknas.
Utbredning
204 aktuella lokaler i 35 församlingar, 68 gamla uppgifter från 29 församlingar.
