Vårfingerört är en av de arter som är starkast bundna till gammal och sedan länge hävdad gräsmark. 88 % av lokalerna betecknas som kulturmark, 50 % som torrbacke. Naturvårdsverket anger den som signalart för ängsflora. Den fanns på 28 % av ett urval av ängsmarker i Hälsingland, marker som då i viss utsträckning redan hade hunnit växa igen något på grund av svagare hävd. Vårfingerört kan vara svår att återfinna efter att betet har upphört på en mark där den tidigare växte. Den har också setts öka något efter att hävden återupptagits (Per-Jans, Idenor). Där har också nyetablering observerats på naken jord på en avslagen tuva skapad av tuvmyror 5–6 år tidigare.
Karakteristiska växtplatser är tun och torrbackar. Särskilt i de nordvästra delarna växer arten ibland på källarkullar, som vanligen har fastighetens torraste gräsmark. Den kan ha följeslagare som luddhavre, fältarv, backnejlika, rödkämpar och liten blåklocka. Vid masugnen i Voxna växer den på en kulle med rikligt inslag av slagg tillsammans med bland andra månlåsbräken, vårstarr, käringtand, smultron, ängsviol, ormrot, rosettjungfrulin, rödkämpar, revfibbla, gråfibbla, kummin och bockrot.
En ovanlig växtplats, som dock faller inom ramen för ovanstående, finns vid den sydostliga av Lavergårdarna i Dalkarlsbo, Voxna. Där växer den dels på uppkörsbron till ladugården, dels i bäckdalen intill gården, där en gammal kärrväg passerar. Bäcken löper där genom ett stort blockfält, delvis underjordiskt. Miljön är på grund av detta trädfattig, men det finns enbuskar. Ett tunt jordtäcke ligger på vissa block och blockkontakter, och där växer vårfingerörten. Vi har aldrig sett arten på någon plats där den har tyckts vara oberoende av kulturen.

198 lokaler i 37 församlingar.