Blåtåtel koloniserar långsamt. På bottnen av ett övergivet flottningsmagasin i Ängerån uppkom en ny strand, som koloniserades av trådstarr, ärtstarr, hirsstarr, ängsull och brunven, men bara sent och glest av blåtåtel, som dominerar på etablerad strand vid ån. En övergiven myrodling på myr där blåtåtel är en av de dominerande arterna koloniserades av tall, glasbjörk, björnmossa och lummerarter, medan blåtåteln återvände ytterst långsamt, fortfarande efter 50 år bara som enstaka glest spridda plantor. På den blottlagda stranden vid Gröntjärn har blåtåtel under en tioårsperiod koloniserat bara mycket glest.
När blåtåteln fått herravälde är den svår att rubba. Den har inga utlöpare, men rötterna är många, grova, sammanflätade och hårda som på en rotborste. De sitter så hårt i underlaget att de motstår forsande vatten och isrörelser. Där en bäck slipar kanten av den hårda torven blir den mörkbrun och bildar grogrund för små snabbrörliga arter som dvärglummer, slåtterblomma och tätört, på ett ställe i Los även för majsmörblomma. Även vid en fors i Mellanljusnan ser man blåtåtel med hårda men i kanten avslipade tuvor stå emot erosionen.
Från rötterna utgår skott, som är lökformade, 4 mm breda och 20 mm höga, även på vintern svagt gröna. De sitter tätt och varje skott kröns av ett ärr, där strået har gått av. Strået har den ovanliga konstruktionen att alla ledknutar sitter tillsammans på toppen av ’löken’. Lökarna bildar en dyna med piggar, som känns stickande mot handen eller foten. Även när nya bladiga skott har vuxit ut från lökarnas toppar känns tuvorna stickande på grund av att döda skott länge sitter kvar. Om blåtåteln växer i ett mycket frodigt vitmosstäcke tvingas den att utveckla lökarna på successivt högre nivå.
I vitsippans tid, senare än på många andra gräsplantor, bildas blad och strån, som är gulare gröna, både i jämförelse med andra gräs på stranden och med blåtåtelns färdigvuxna blad.
I ekorrbärets tid finns fortfarande bara blad på blåtåteltuvorna men inga strån. Blåtåteln blommar i ljungens tid. Blommorna har mörkvioletta blomfjäll och ståndarknappar, medan märkena varierar från vitt till violett. Den blommar både i öppna strandmiljöer och vid en bäck i sluten skog. På hösten skiftar strån och blad till gulaktigt halmfärgat och lägger sig på marken. De tidigare raka bladen blir lockiga.
Ekologi
Blåtåtel växer på stränder av sjöar och vattendrag, vid Voxnan på strandens mellersta del. Både vid Voxnan och Ljusnan är den mycket frekvent, över 80 %. Den breder ofta ut sig på strandängar. Den växer vid bäckar i skogen och i sumpskog. Den finns i fattig- och rikkärr, särskilt i inlopps- och utloppsområden och vid bäckar på myrar. I rikkärrsklustren är blåtåtel den oftast noterade av alla arter, även där med frekvens över 80 %. I kusttrakterna växer den gärna på myr tillsammans med pors, ibland även vass och höga starrarter. Den är sällsynt på havsstrand.
Utbredning
Blåtåtel är vanlig och jämnt spridd över hela landskapet.
2072 lokaler i 42 församlingar.
