Blåsippans frön gror där de faller under moderplantan, men de flesta småplantor blir där inte gamla. Fröna sprids också med myror (Sernander 1901) och hamnar då ibland på lediga ytor, där de utvecklas väl. Även med denna hjälp brukar spridningen vara långsam. Vi har sett spridning upp till 50 m på 30 år i en hage som betades under större delen av denna tid. Under försommaren ser man samtidigt plantor med enbart hjärtblad, plantor med normala blad i miniatyr och plantor med utvuxna blad. Plantan tar alltså minst två år på sig för att komma till blomning. Plantorna kan bli mer än 30 år gamla (Inghe & Tamm 1985). Bladen är byggda för att kunna övervintra gröna, men kan vid vinterns slut vara allvarligt skadade, särskilt om det har varit barmark. De betas även av rådjur.
Blomstjälkarna sträcker på sig och knopparna öppnar sig redan innan tjälen har gått ur den jord som rötterna befinner sig i. Blomningen blir rikare efter tjällossningen, och fortsätter under sälgblomningen och långt in i vitsippans tid, successivt med nya blommor. Blommorna tål flera minusgrader, men skadas av –7oC och ersätts genom att nya knoppar slår ut.
Ekologi
Blåsippan växer i skog på jord som är mindre sur och mer mullhaltig än genomsnittet. Jorden ska vara frisk eller torr. I de bördigaste skogsmarkerna förekommer den med frekvenser på 60–70 %. Man finner ofta blåsippa tillsammans med vispstarr, smultron, skogsviol och ärenpris i lågörtvegetation. Trädskiktet består vanligen av gran, men ofta finns stora inslag av gråal, sälg och andra lövträd. På hygget och i den unga lövdominerade skog som där växer upp klarar sig blåsippan skapligt. Dess blommor sticker upp över tjocka lager av fjolårsgräs, ofta piprör, och bladen finner livsrum och klarar tydligen att assimilera under den frodiga ört- och gräsvegetationen. Blåsippa kan också växa på slåttermark om jordmånen inte är för sur. Den finns inte på myr. Den tål torka under högsommaren bättre än till exempel ekbräken och daggkåpa, men den dödas av hård skogsbrand.
Variation
Nästan alla blåsippor i Hälsingland är blåa, men i skidbacken på Koldemoåsen i Arbrå finns vita. De sist utvecklade av blommorna på en sådan planta får dock svaga blåa stråk. Även vid Njupaklitt i Voxna och på Nabban i Alfta finns vita blommor. I Trösten, Bergsjö finns både rosafärgade och vita blåsippor tillsammans med de blåa. Även enstaka plantor med fyllda blommor har hittats där.
Utbredning
Blåsippan är tämligen vanlig i alla Hälsinglands församlingar, utom Ytterhogdal, Ängersjö, Kårböle och Voxna. I Härjedalens flora (Danielsson 1994) uppges bara två lokaler, bägge från Överhogdal. Det är alltså inte förvånande att vi känner bara en lokal i Ytterhogdal och ingen i Ängersjö, trots att där finns många stora och branta berg, som har lämpliga mullrika platser vid sin fot.
966 lokaler i 43 församlingar.
Referenser
Danielsson, Bengt 1994: Härjedalens kärlväxtflora. Lund.
Inghe, Ola & Tamm, Carl Olof 1985: Survival and flowering of perennial herbs. IV. The behavior of Hepatica nobilis and Sanicula europaea on permanent plots during 1943 - 1981. Oikos 45: 400-420.
Sernander, Rutger 1901: I naturen iakttagen frötransport genom myror. I: Sernander, Rutger, Den Skandinaviska vegetationens spridningsbiologi: 236-246. Uppsala.
