sälg

Sälg är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den är ett stubbskottsbildande pionjärträd som växer i löv- och blandskogar, i bergbranter och utmed vattendrag. Vanligast är den emellertid i anslutning till odlad mark. Oftast ser man enstaka buskar eller träd, men på övergivna åkrar och betesmarker kan den ibland bli beståndsbildande. Att spara sälg är en viktig naturvårdsåtgärd, bl a genom att den tidiga blomningen förser bin och andra insekter med nektar och pollen under en relativt blomfattig tid. Även många vedlevande insekter och fåglar gynnas av kvarlämnade sälgar.

606 Salix caprea L.

This somewhat variable species is part of a complex of related species. Two of these, S. hulténii Flod. And S. bakko Kimura in E. Asia, are mapped here. Within the area marked by a broken line in N. Europe subsp. coaetanea (Hartm.) Hiit. occurs. S. caprea has been introduced into N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 114.

Allm. mest i frisk–torr ängsvegetation i bryn och på stränder m.m. De äldre träden i halvskugga intill Skogsbygdens bergbranter är särskilt värdefulla som hemvist för bl.a. ovanliga kryptogamer och insekter.

Flertusenåriga lämningar har hittats i myrarna i Axberg/Hovsta Långsändan (Kjellmark 1899) och vid Ekeby Nynäs (Tolf 1893).

Samzelius (ms 1758) anmärkte en stor sälg vid ”Lekeberga, den största jag sedt”. Ett vårdträd fanns vid komministergården i Ekeby på 1870-talet (Lindqvist 1931) och vid Limudden i Svartå i Nysund: ”urgammal, säkert den äldsta i landskapet, i f.d. löväng” 1930 (Broddeson ms). En 2-stammig jättesälg växte nära Hagaberg i Viby, (Sjöbeck 1935b, foto).

Gammal bofast art.

Se vanlig sälg Salix caprea subsp. caprea och gråsälg Salix caprea subsp. sphacelata

Allmän

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Schissler (1770).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskande med 16–30 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig sälg S. c. subsp. caprea i landskapet.

Sälgen växer gärna öppet. Den påträffas i bergbranter, skogsbryn och gläntor samt, oftast i enstaka exemplar, inblandad i de flesta slag av skogar. Den förekommer också vid sandiga sjöstränder, längs åar och bäckar, i ängar och betesmarker, i bryn, på vägkanter och renar. Sälgen är ett pionjärträd, vars frön gror särskilt bra efter bränder.

Sälgar bör liksom rönnar och oxlar sparas i odlingslandskapet. De är viktiga pollenkällor för humlor och bin, och i synnerhet hansälgarna utgör prydnader i landskapet.

Sälg växer på frisk, gärna något näringsrik mark och ses i lövskogsbryn, ädellövskog, sandiga tallskogar, hässlen och diverse blandskogar. Den växer också på kulturpåverkade lokaler som gamla stenbrott, i vägkanter, åkerrenar och vid bevattningsdammar. Havsstrandens klappergrusvall och högar med skifferslagg duger också som växtplatser.

Sälg är vanlig och spridd över hela Öland inklusive Stora Alvaret. När den blommar tidigt på säsongen, till glädje för de insekter som vaknat, blir man påmind om hur välspridd den är i landskapet. Inga hot föreligger även om det händer att gamla, grova sälgar (av oförstånd?) tas ner när betesmarker röjs eller skogar gallras.

Såvitt känt finns bara underarten vanlig sälg subsp. caprea på Öland. Sälg är vanligen ett litet till medelstort träd med uppsprucken bark. Årskvistarna är gulgröna–rödbruna och tätt håriga; fjolårskvistarna gulgrå–mörkbruna kala eller med spridda hår. Vedåsar saknas eller är korta och dåligt markerade, en bra skiljekaraktär mot gråvide S. cinerea med dess tydliga vedåsar. Bladen är bredast på mitten och dess undersida är utstående krushårig, också en bra karaktär mot andra arter i släktet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk till fuktig barrskog, barrblandskog eller lövskog, det senare på Gotska Sandön och på södra Gotland; även i myrkanter och på myrholmar. Under 1900-talet spred sig sälg kraftigt på Gotland till nyskapade gynnsamma biotoper: skogsdiken, åkerdiken, åkerrenar, vägrenar, kanalbankar, grustag och övergivna stenbrott. Den har också invandrat på igenväxande frisk till fuktig hagmark och ängsmark och i dikade myrar, som bevuxits med skog. Säve (1837) betecknade frekvensen som rar, och Johansson (1897) listade bara 18 lokaler. I dag finns sälg över hela Gotland, med undantag av Karlsöarna.

Endast vanlig sälg ssp. caprea är känd från Gotland.

Sälg växer på torr till frisk, ibland även fuktig mark på ljusöppna platser som gläntor och bryn i löv- och blandskog samt ofta utefter vattendrag och sjöstränder och ibland i sumpskog. I kulturlandskapet finner man den ofta som stora enstaka träd på öppna platser som åkerholmar, hagar och betesmarker eller i skogsbryn. På vägkanter, i diken, grustag och andra skräpmarker har den ibland ett buskformigt växtsätt.

Sälg är en ursprunglig art med stor spridning i landskapet. Även i äldre litteratur anges den som allmän.

Sälgen är torktålig och trivs bra i solexponerade bryn. Arten är mycket vanlig i miljöer med permanenta bryn t.ex. i lövbårder vid kusten, längs sjöar och vatten-drag och i odlingslandskapet. Arten frösår sig flitigt på all öppen fast jord, inte minst längs vägar men även inne i städer och samhällen.

De vanligaste följeväxterna i skogen är gran (40%), rönn, piprör, vitsippa, asp och midsommarblomster. Sälgen blommar på bar kvist på våren, ungefär samtidigt som blåsippan.

Sälgen blommar i blåsippans tid. Blommorna ger då nektar åt humlor och andra insekter, hanblommorna även pollen. De spelar en viktig roll för dessa djurs överlevnad när få andra arter blommar.

Sälgfrön sprids i skogsstjärnans tid. De är gröna, till skillnad från aspens samtidigt flygande frön, som är bruna. Frö­ullen fyller lufthavet en solig dag och landar på vegetation och mark.

Fröna gror rikligt på naken mineraljord. I skogen kan det vara på rotvältor. Sälg är en tidig kolonisatör på öar som kommer upp ur havet liksom vid torrläggning av tidigare dränkt mark. Den etablerar sig rikligare än asp på brandfält, på övergivna kolbottnar och på vägkanter i skogen. Den trängs tillbaka av granarna när skogen åldras, men håller sig outtröttligt kvar på vissa ställen, till exempel i branter och vid bäckar eller sur­dråg. På de flesta exemplar man ser i äldre skog är rotsystemen gamla, även om stammarna är medelålders eller unga. Nya skott kommer från stubben efter att äldre stammar har brutits ned av olika orsaker. Även från brutna liggande grova stammar kan nya skott komma upp, om det bara finns en minimal kontakt med rotsystemet via intakt bark och ved, eller om stammen slår rot. Stubben efter en sälg, vars stammar dödats av brand, skjuter ofta nya skott. I jordbrukslandskapet dödas de flesta sälgstammar efter några decennier av kuddticka Phellinus punctatus, men nya skott skjuter fram från stammens nedre del eller från stubben. Många stammar blir emellertid också gamla, troligen flerhundraåriga. De kan också klara en brand och ha brandljud med kvarsittande kol. I sällsynta fall når sälgen en diameter kring 80 cm och en höjd kring 20 m. Klena stammar har ett grönt skikt under barken. Barken är vinterföda åt älg och bäver. När sorkar har en populationstopp kan sälgskotten stå vita och barklösa i snösmältningen. Klena kvistar betas av älg och många andra djur.

Sälgarnas blad utvecklas och blir gröna samtidigt med björk, gråal och rönn, medan asparnas blad är mer eller mindre bruna. På hösten gulnar de ungefär samtidigt med bladen på björk, asp och lönn, men omslaget till gult kommer fläckvis i kronan genom att de äldsta bladen innerst i kronan gulnar först.