vårfingerört

Uppgiven från SÖ Mjällby Stiby backe (Wachenfeldt 1972) och RO Hjortsberga Johannishus åsar (Wachtmeister 1977). Inga belägg sedda; motsvarar sannolikt småfingerört P. tabernaemontanii.

1116 Potentilla crantzii (Crantz) G. Beck

This arctic-montane and boreal-montane species is disjunctly distributed in parts of Eurasia and N. America. Some varieties are distinguished within this area. The species belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 46 and map 27).

Frisk- och torrängsväxt på mineralrika växtplatser ss. åsar, hällar, brott och grustag etc. Den var enl. bl.a. Hartman (1866) allm. men förekomsten är mycket skiftande. I Glanshammar har 18 lokaler uppdagats, i grannsocknen Rinkaby endast 2 (Nilsson 1986).

Både Osbeck (1788) och Fries (1818) tar upp P. verna L., som vid den tiden omfattade de båda nuvarande arterna vårfingerört P. crantzii och småfingerört P. neumanniana. Lindeberg (1878) har med båda arterna men P. crantzii endast från Bohuslän. Ahlfvengren (1924) anger Osbecks P. verna som primäruppgift för P. crantzii och dessutom ett fynd från Onsala Gottskär baserat på herbarieexemplar av B. Halle. [Vi har inte kunnat finna detta belägg i något av de offentliga herbarierna.] Arten är också uppgiven från Valinge lyng (Appel & Olsson 1974).

Den kalkgynnade vårfingerörten har sin huvudsakliga utbredning i fjälltrakterna och i mellersta Sverige. De närmaste växtplatserna finns i södra Bohuslän och Västergötland.

I Skandinavien övervägande nordlig art, i Västmanland likväl vanligast på Mälarslätten (mestadels allmän-tämligen allmän). Högre upp spridd-tämligen sällsynt (troligen något förbisedd). I Skogslåglandet och Bergslagen attraherad av kalkrik mark, utan att vara utpräglat kalcifil. Nästan överallt antropokor. Utbredning i sina detaljer svårtydd. Ofullständig spridning? Utbredningstyp: S1 (pU?).

Torrängsbackar, nipbranter, hällar och klipphyllor i sydväxtberg och mindre klippformationer. Ofta på gårdstun, igenväxande lägdor och betesbackar, fäbodvallar, vägslänter, åkerrenar. Även påträffad i skogsbete, på hygge och timmeravlägg. Så gott som alltid i öppen, solexponerad miljö med lågväxt gräsvegetation. - 157 (41).

Hård 1935.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Vårfingerört och småfingerört

Tuvade fleråriga örter med femfingrade rosettblad och stipler som är delvis sammanvuxna med bladskaftet. Båda arterna är glest håriga på både blad och stam men saknar stjärnhår. Bladen är tandade från toppen till strax ovan mitten och rent gröna på både över- och undersidan. Huvudstammen är liggande till något upprätt med ett- till tretaliga stjälkblad. De gula blommorna är femtaliga med grunt urnupet hylle och vårfingerört har ofta en orange fläck vid dess bas.

Båda arterna hittas i olika typer av torr–frisk, gärna kalkrik gräsmark, gärna i t.ex. naturbetesmarker, vägkanter och på hällar. Vårfingerört växer dessutom i fjällen och då ofta i kalkrika fjällängar och på dryashedar. Vårfingerört är ganska vanlig i södra Sverige men blir gradvis sällsyntare upp till mellersta Norrlands kustland. Vårfingerört saknas i de sydligaste landskapen men är ganska vanlig i övriga landet, inte minst i fjällen.

Förväxlingsrisk:
I södra Sverige finns ett par sällsynta liknande arter.
Luddfingerört (Potentilla heptaphylla) (Skåne) har glandelhåriga blad som är tandade till nedom mitten.
Gråfingerört (P. incana) (Gotland) och grå småfingerört (P. subarenaria) har tydliga stjärnhår på bladen.
Tysk fingerört (P. thuringiaca) har 5–7-fingrade rosettblad, femfingrade stjälkblad och en styvt upprätt stjälk.
Backfingerört (P. sterneri) har en gråluden upprätt stjälk och på undersidan filthåriga blad.

Vårfingerört är en i Skandinavien nordlig art som har sin sydgräns på fastlandet i Småland. Den växer framför allt på frisk eller något torr, basrik jord i lågvuxen, ogödslad betesmark eller slåttermark, men den ses ibland på åkerrenar eller vägkanter.

I jämförelse med släktingen småfingerört P. tabernaemontani föredrar vårfingerört lokaler som behåller markfukten längre in på försommaren och som därför får en något frodigare vegetation. Artens långa stjälkar, upprätta växtsätt och (trots det svenska namnet!) relativt sena blomning passar bra i dessa miljöer men skulle vara till nackdel på småfingerörtens starkt torkpräglade lokaler. Dess fortsatta existens är starkt beroende av att lokalerna hävdas.

Troligen var växten ganska vanlig i norra Småland under 1800-talet, då slåtterängarna hade en större omfattning. Kartbilden tyder på en ganska stark minskning.

Vårfingerört växer i betade, tuviga kalkfuktängar tillsammans med älväxing Sesleria uliginosa eller i bestånd med tok Dasiphora fruticosa. Vårfingerört ses ibland i fuktigt grusalvar och igenväxande, fuktiga karstsprickor. Sällan förekommer den i kanten av skogskärr eller på lite torrare växtplatser. Över lag växer den klart fuktigare än släktingarna småfingerört P. verna och grå småfingerört P. subarenaria.

Vårfingerört är spridd främst på Stora Alvaret. I Mittlandet finns några lokaler på de småalvar som ligger insprängda i lövskogen. Få fynd finns från den annars så artrika östra sjömarken. Norr om Borgholm är det få noteringar idag liksom i Sterner (1938), orsaken till detta är svårbegriplig. Vårfingerört förefaller hålla ställningarna på delar av Öland och är idag något mer frekvent noterad på Stora Alvaret jämfört med tidigare inventeringar. Men på västra Öland, söder om Borgholm, förefaller den ha gått tillbaka liksom många andra arter knutna till betade frisk- och fuktängar. Den kan vara något förbisedd bland alla andra gulblommiga fingerörter. På Öland blommar vårfingerört något senare än den snarlika småfingerört. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Vårfingerört kan förväxlas främst med småfingerört och de båda var inte åtskilda förrän en bit in på 1800-talet. Vårfingerört har kronblad med en tydligt orange fläck vid basen; sällsynt kan även småfingerört ha detta. De nedre stiplerna hos vårfingerört är något breda–lansettlika medan de hos småfingerört är smala–linjära, men det gäller att bedöma rätt stipler! Till växtsättet är vårfingerört upprätt och bladrosetten inte allsidigt utbredd, plantan ger därför ett tillplattat, tvåsidigt intryck. Småfingerört däremot växer tätt tryckt till marken med en bladrosett som breder ut sig åt alla håll, plantan blir därigenom allsidig.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Friska till torra ängsmarker, betade eller obetade; även ängsmark under lätt igenväxning samt ängen. Vårfingerört växer gärna vid stigar eller (på torrare mark) i lätt skydd under buskar. Under Projekt Gotlands flora funnen från Sundre till Fårö. Johansson (1897, 1910b) och Fries (ms) redovisar 61 växtplatser från Öja till Fårö. Jämfört med våra inventeringar tyder detta på en minskande frekvens under 1900-talet.

Vårfingerört växer i friska till torra, öppna gräsmarker på skalgrus eller skalblandad jord nära havet. Naturbeten, hällmarker, torrbackar och övre delen av havsstrandängar är biotoper, där man kan finna den kalk- och betesgynnade arten. Minskningen sedan förra inventeringen kan vara en följd av igenväxning.

Vårfingerört förefaller mer konstant än dynamisk. På Lundnäs i Arbrå har till exempel en planta/plantgrupp setts växa oförändrad i många decennier på en torr gräsmark under tallar. Flera lokalbeskrivningar innehåller texten ”gammal gräsmark”. Vårfingerört är mycket tolerant mot slitage och gynnas av lieslåtter eller klippning av gräsmatta. Den börjar blomma redan i vitsippans tid och fortsätter i skogsstjärnans tid. I linneans tid är den överblommad. Basala blad övervintrar gröna.