trampgröe

Gammal bofast art.

Av Hultén (1950 s 56) markerad med en prick på Dalboslätten. Jag har ej lyckats spåra ursprunget till uppgiften. Hylander (1953) poängterar att arten ej är känd från Dalsland.

211 Poa annua L. subsp. supina (Schrad.) Link

This subspecies is also taken as a species (Schrader in Fl. Germ. 289/1806). It has a disjunct European distribution and a scattered, although incompletely known occurrence in W. and C. Asia.

Trampgröe är en gammal, kulturberoende art. Den bildar täta mattor på gårdsplaner, stigar, åkervägar, i friska naturbetesmarker och ibland även i gamla gräsmattor. I sydligaste Halland är den även funnen i fuktiga, gödslade betesmarker. Trampgröet växer oftast tillsammans med det snarlika vitgröet Poa annua, men till skillnad från detta, som blommar under hela vegetationsperioden, har trampgröet en begränsad blomningstid i slutet av maj och början av juni. Under blomningstiden är trampgröet ganska lätt att skilja från vitgröet, bl a genom de långa, ”flaggande” ståndarknapparna och de kraftigare vippgrenarna. Dessutom är trampgröet flerårigt och försett med långa utlöpare medan vitgröet oftast är ettårigt och saknar utlöpare.

Sedan det visat sig att en säker bestämning kan ske endast genom blommande ex. med ståndarknappar har omkring 100 uppgifter ansetts osäkra (Löfgren 2010b). En mängd supina-liknande belägg har visat sig tillhöra P. annua eller måste tills vidare betraktas som osäkra.

Bristfälligt känd frisk- och fuktängsart som saknas i näringsfattiga skogs- och myrtrakter. Nilsson (1978) fann 47 lokaler i Viby. I Garphyttan–Ånnabodatrakten avslöjades inom 6 km² en enda lokal (Löfgren 1994). Den eftersöktes förgäves på Valen i Hjälmaren 1945 (Morander 1986).

Växtplatser är fuktiga sandstränder, båtplatser, och strandängar m.m., och friska skogsvägar, stigar, gårdsplaner, hagar, kalkberg etc.

Vid Villingsberg i Knista återfanns växten i ett 100-tal ex. vid gamla vägen mot Smedstorp 1986 (U. Milberg). En massförekomst vid Tjälvesta äng i Snavlunda 1938 (Broddeson ms) har återsetts flera gånger, senast 2004 (Nilsson).

Ej känd nordligare i landet. - 10 (6).

Först uppgiven av Nannfeldt (1935a) på grundval av ett herbarieexemplar (betecknat som Poa annua, vitgröe) från Tännäs: Fjällnäs (1928, Östergren i UPS och LD). Först genom Nannfeldt (1935a) blev trampgröets ställning som en från vitgröe väl skild art etablerad. Senare meddelar Nannfeldt (1937b) ytterligare två fynd i Tännäs (varav dock ännu ett i Fjällnäs). Ett tredje fynd kom från Lillhärdal, kyrkbyn.

Spridd i hela området utan kända luckor annat än i sammanhängande skogs- och myrtrakter. Förbisedd. Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: förefaller ha minskat mycket kraftigt, kanske med så mycket som 61–75 %, men dels kan en del äldre uppgifter misstänkas bero på felbestämningar, dels har arten sannolikt ibland förbisetts under inventeringen.
Kommentar: B, granskare KAO, PLa och SSp.

Trampgröe växer på något fuktig, trampad eller nött mark, vanligen i lätt skugga av ädla lövträd och gynnad av deras fallförna. Man finner den särskilt på kostigar i beteshagar, i alléer och på beskuggade gårdsplaner. Artens förekomst i den svenska floran uppdagades ganska sent (Nannfeldt 1935), och dess stora utbredning i Småland blev känd först vid inventeringen.

Kännetecken.
Under blomningen är trampgröe lätt att urskilja från släktingen vitgröe Poa annua genom att småaxen sitter gyttrade i spetsen av vippgrenarna. Vidare utgår det alltid bara en gren från varje nod i vippan (ofta två hos vitgröe), ståndarknapparna är långa, och växten bildar mattor genom liggande skott som rotar sig (en vitgröetuva är alltid rotad bara i centrum). Blomningsperioden är dock kort och infaller under försommaren; under resten av året är trampgröet mycket anonymt. – Sent blommande ´trampgröe´ visar sig i regel vara hybriden med vitgröe; hybriden har en mera utsträckt blomningstid.

Ursprunglig.
Arten verkar växa uteslutande på fuktiga körvägar och stigar på sand eller torvjord. Trampgröe har förmodligen alltid varit sällsynt på ön.

Trampgröe växer på frisk till fuktig, glesbevuxen eller nött mark på stigar, små körvägar och annan trampad mark. Förmodligen är arten förbisedd till förmån för den mycket vanligare vitgröe.

Trampgröen är flerårig och växer på fuktiga trampade platser, särskilt på skuggiga stigar och körvägar i ängsskog och hagmark. Den är säkert förbisedd av många inventerare, men inventeringsresultatet tyder ändå på att arten är mycket ojämnt spridd i landskapet.

Namnet trampgröe är välvalt. Det är svårt att hitta denna art där marken inte är trampad. Skotten ligger ned, förgrenar sig något, blir 1–4 cm långa och tål stort slitage, så att arten blir specialist på att växa på fuktiga kärrvägar och stigar i skogen. På stigar i gräsmarker finns den också, men har där svårigheter att klara konkurrensen från mer högvuxna arter. Ett exempel på dess tramptolerans finns i grannlandskapet Gästrikland, vid Högbo bruk, där den kanske är insådd och dominerar på den stora gräsmatta där midsommar med mera firas av tusentals besökare. Det är sannolikt att dess frön också sprids med tramp. De yngre delarna av skotten övervintrar gröna.

Trampgröet börjar blomma något senare än vitgröe, i skogsstjärnans tid, och blommar bara under försommaren, till skillnad från vitgröet, som fortsätter långt in på hösten. Även efter blomningen är vipporna ofta igenkännbara, små, triangulära och utbredda i ett plan, med småax som sitter samlade längre ut på vippgrenarna som små klubbor.