vispstarr

Gammal bofast art. 

Vispstarr är ursprunglig. Den växer främst i sluttningar med bok-, ek- och lövblandskog samt i bergbranter och blockiga bäckraviner med lövträd. I hedskogar finner man oftast bara enstaka exemplar medan arten i ängsskogar och bergbranter med basiska bergarter kan uppträda rikligt. Vanliga följeväxter i de senare miljöerna är hassel Corylus avellana, blåsippa Anemone hepatica och stor blåklocka Campanula persicifolia.

Ahlfvengren (1924) har endast två lokaluppgifter, Osbecks primäruppgift och Theorins (1865) mycket tvivelaktiga utsaga ”Södra Halland flerstädes”. Varken Fries eller Neuman har några uppgifter om arten. Det enda 1800-talsbelägget är från Slättåkra Alarp 1866 (F. Elmqvist i S). Erdtman, som 1917-1920 undersökte ett antal sydvända bergbranter i norra Halland, nämner inte vispstarren (Erdtman 1922 a). På flera av dessa berg finns arten idag. Hård av Segerstad (1924) återger endast Osbecks lokal på en utbredningskarta över artens sydsvenska förekomster. Malmström (1937) uppger arten från Tönnersjö bokskog och under samma årtionde samlade Yngve Johansson den i Knäred. Från och med 1940-talet upptäcks vispstarren på ganska många lokaler i norra Halland och under 50-talet tillkommer ett par växtplatser i södra delen. 1980-talets inventering har visat att arten är ganska vanlig även i stora delar av södra och mellersta Halland. Eftersom den ofta förekommer ganska rikligt i botaniskt intressanta miljöer, tror vi inte att den varit förbisedd utan att det rör sig om en reell ökning. Sannolikt hör vispstarren till en grupp av nordliga arter, som tycks ha expanderat i Halland under 1900-talet. Jämför med strängstarr C. chordorrhiza och slidstarr C. vaginata.

Myrin 1832.

509 Carex digitata L.

This Eurasiatic species is rare or lacking in N., W. and S. Europe. The isolated population in E. Asia is distinguished as subsp. quadriflora Kuk. (also taken as a separate species) and tentatively mapped here. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 74.

Allm.–spridd blåsippsgranne i ängsvegetation på Närkeslätten och i Skogsbygden, allm. i bl.a. Viby, Glanshammar och Rinkaby (Nilsson).

Vispstarr växer i naturlig vegetation i bäckraviner, på kalkberg, i hällbranter etc. Vanligare är förekomster i mullrik lund, granskog, glänta, bryn, park och på masugnsslagg etc. Längs Hjälmarens landvinning sågs den på rötter i uttorkade strandkärr med al och björk.

f. pallens

Samlades av Kjellmert (1947, LD) men ombestämdes av Y. Mäkinen till vanlig vispstarr.

Utbredd i hela landskapet, allmännast i kustbandet. I de inre delarna, särskilt de nordligaste socknarna, dock glesare lokaler och där mer knuten till utpräglat gynnade miljöer såsom sydväxtberg, nipbranter och . ravinsluttningar. Undantag förekommer dock t ex:

Först uppgiven av Thedenius (1842): Hede: Ulvberget (17D 4h). Thedenius var där den 27 juni 1842 och noterade i dagboken, att arten var ny för floran.

Frekvens och utbredning i Bergslagen, övre Skogslåglandet och Mälarområdet nära överensstämmande med Hepatica nobilis'. Se kartan över denna, där många lokaler är gemensamma. Vanligast på övre Mälarslätten och i nedre Skogslåglandet (tämligen allmän-allmän i löv- och blandskog), förmodligen på grund av gynnsamt temperaturklimat. Utbredningstyp: U.

Vispstarr växer på ganska torr till svagt fuktig, helst basrik mulljord i örtrik gran- och blandskog, i ek- och hassellundar samt i mullrik bokskog. Arten uppträder gärna på sluttande mark, som i branter och rasmarker, men även på grusåsar. I västra Småland anträffas den främst på grönstenspåverkad mark. Vanliga följeslagare är blåsippa Hepatica nobilis och kranshakmossa Rhytidiadelphus triquetrus.

På Öland växer vispstarr i allehanda ängsskogar, även i kalkfattigare miljöer. Ädellövskog tycks vara favoritbiotopen och den anträffas här vid skogsstigar, i ängsluckor och vägkanter. Även i skogar med avenbok, gran, tall och betade hässlen är den noterad. Vispstarr vill gärna ha lite fuktigare förhållanden och växer därför vid bäckar och källflöden i lövskogen. Vid ett tillfälle noterades den på socklar i en sumpskog. Till skillnad mot släktingen fågelstarr C. ornithopoda klarar den inte öppna och torra betesmarker.

Utbredningen är koncentrerad till de socknar som har sammanhängande skogsmarker med kontinuitet. Notabelt är att den, till skillnad från fågelstarr, även växer i efter öländska mått mätt mer kalkfattiga områden som västra kustskogen och barrskogarna längst uppe i norr, Böda och Högby sn. En annan skillnad gentemot fågelstarr är att den inte erövrat Stora Alvaret; söder om Vickleby finns bara två isolerade förekomster. Vispstarr förefaller stabil på Öland och några aktuella hot föreligger inte. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
En av de mest spridda starrarterna, bara en art (slankstarr Carex flacca) har en högre frekvens i provrutorna. Den växer i en rad miljöer, t.ex. hällmarker, hällmarkstallskogar, torra till friska tallskogar, blandskogar, lövskogar, skogsbryn och torrängar. Frekvensen ändrades troligen inte under 1900-talet; även Johansson (1897) angav vispstarr som allmän.

Vispstarr växer i halvskugga eller skugga i mulljord, som oftast är skalblandad eller påverkad av basrikt berg. Man träffar på den i såväl ädellövskog som triviallövskog och granskog samt i krattskog och dungar, gärna i steniga och blockiga sluttningar och branter. Nästan alltid ser man de karakteristiska tuvorna tillsammans med blåsippa och hassel.

Vispstarren förekommer i torr till frisk skog av olika typ. Främst förekommer den i örtrik granskog i gles tallskog på kalk. Vanligen växer den tillsammans med blåsippa, men den finns även i mer triviala miljöer. Arten är en viktig komponent i markens fröbank och brukar därför i sådana skogstyper snabbt kolonisera årsgamla hyggen.

Vispstarr växer tillsammans med skogsmossorna, särskilt vägg- och husmossa. Den föryngras med frö i den miljön. Plantorna kan bli stora, med många skott tillsammans, men har inga utlöpare. Bladen övervintrar gröna. När blåsipporna och hansälgarna visar de första blommorna har vispstarren endast centimeterlånga anlag till strån uppskjutande i mitten av rosetterna. De första blommorna slår ut samtidigt som vårfryle blommar som bäst och blåsipporna fortfarande är i full blom. Blomningen kan fortsätta ända in i början av skogsstjärnans tid. Frukterna, som är viktiga för att skilja arten från åsstarr, ramlar av redan innan sommarens mest intensiva inventeringsperiod inträffar. Vispstarr hör till de myrspridda arterna (Sernander 1901) tillsammans med några andra arter i samma miljö: vårfryle, bergslok, vitsippa, blåsippa, skogsviol, skogsnarv och kovaller. Vi har också sett den växa på myrstack.