ljung

Gammal bofast art.

Allmän

1447 Calluna vulgaris (L.) Hull

This species was originally restricted mainly to Europe and adjacent parts of Asia. It has been introduced and partly naturalized in N. America, Mexico and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 331.

Ljung är ursprunglig men kulturgynnad. Den är de näringsfattiga och sura markernas växt framför andra. Den växer både torrt och fuktigt och är ofta dominerande på mossar, hedar, hällmarker, bergryggar och torra, exponerade vägslänter i skogstrakter. Även i glesa skogar är ljung ett viktigt inslag. Den är dock ljuskrävande och försvinner om skogen sluter sig. Växten är betes- och slåttertolerant samt starkt brandgynnad.

Trivialart

Läke- och slöjdväxt, allm. i hela området i närings- och kalkfattig myr-, skog- och hagmark och särskilt utmärkande för hedvegetation.

Delvis rika halter av ljungpollen från preboreal och boreal tid, för ca 9 000–5 500 år sedan, är kända från bl.a. Kilsbergen och Mossbymossen i Ekeby/Kumla (Florin 1957, Florin 1961).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833), som Erica vulgaris.

Allmän utom på Mälaröarna, där den dock sällan saknas helt. Inom Ridöarkipelagen: "Ovanlig. Noterad bl.a. från Nysslingen och Stora Jungfrun." (KERS 1978.) Utbredningstyp: U.

Upprätt, vintergrönt, slankt ris med mycket små, trinda, snett uppåtriktade blad, som sitter tätt, tätt på små sidoskott. Säregna, pillika blad med långa, bakåtriktade flikar, och med en ränna “i ryggen” (lupp!). De är korsvis motsatta (svårt att se), och bildar rader (lätt att se). Blommar sent på säsongen med många, små, nästan oskaftade, rosa, djupt 4-flikiga blommor med långt stift. Den lilla, torra kapseln är omgiven av fnasiga blomrester, och även stiftet sitter kvar. Fröna är mycket små.

Ljung täcker många magra marker, både torra och fuktiga, men är i fjällen bara vanlig i söder. I norra fjällkedjan finns den huvudsakligen i ett bälte på stränder på låg nivå (“Calluna-bältet”).

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig!
Klockljung, lappljung och kråkbär har alla barrlika, utstående blad som även sitter på huvudskotten. Blommorna hos de förstnämnda är urnformade och mycket större, hos lappljung är de dessutom långskaftade.
Klådris (Myricaria germanica) (huvudsakligen älvstränder i mellersta Norrland) har också tätbladiga sidoskott, men är högre och grövre och har platta blad på huvudskotten. Frukten är en kapsel med hårpenselförsedda frön.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: vitblommiga former förekommer ytterst sällsynt.

Ljung växer på torr–fuktig, mager, ofta kalkfattig sandmark. På Stora Alvaret växer den på moränryggar och visar, kanske lite paradoxalt, att marken håller ett visst mått av fuktighet (muntlig uppgift Honor Prentice). Enligt undersökningar av Rikard Sterner klarar ljung att växa upp till pH 7,7 men är då förkrympt och borttynande. Ofta delar den växtplats med knägräs Danthonia decumbens. Ljung växer även på sandgräshedar och i glesare tallskogar på sand. Kalkfattiga, hårdbetade strandvallar men även ohävdade tokfuktängar kan hysa arten. Fuktiga björkskogar, kraftledningsgator, ödeåkrar och vägkanter är andra ställen där den förekommer.

Ljung har bred ekologi och är därför vanlig på Öland. Den är spridd över hela Stora Alvaret men sällsynt på sydöstra Ölands sjömarker. Längs västra kusten växer den i betesmarker och tallskogar. Ljung är sällsynt inom Mittlandet men blir vanlig på de stora, sandiga isälvsavlagringarna vid Köping tall. I tallskogarna och sandfälten inom Böda sn är den också frekvent.

Sällsynt förekommer plantor med vita blommor vilket noterats några gånger under inventeringen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. 
Sandig tallskog, betad sandmark, sand över kalkhäll; även kalktallskog och fuktmark på sand. Arten är särskilt riklig på Avanäset och Gotska Sandön, Fårö, där mer utbredda, ofta dominerande bestånd förekommer. Den förekommer ofta i stora bestånd, vilket har gett en hög närvaro i provrutorna. Även Johansson (1897) framhöll att ljung var särskilt vanlig i tallskog på sandjord. Han angav arten som ”Allest. på sandområdena; i öfrigt allm.”. Detta stämmer rätt bra även i dag.

Ljung växer både fuktigt och torrt på näringsfattiga marker, där den kan dominera växtligheten på mossar, i kustens fukthedar och på bergsplatåer som utnyttjats till utmarksbete. På sandig mark nära kusten finns ännu några ljunghedar, där arten har sällskap med ett fåtal andra växter som kråkbär, ljungögontröst och kruståtel. Arten förekommer också i glesa barrskogar, framför allt i hedtallskog, men man finner också ljung i igenväxande naturbetesmarker, grustag, på vägkanter och banvallar. Det har nog inte varit särskilt vanligt med ljungbränning i Bohuslän, däremot har man, åtminstone under den tid då landskapet var som allra mest utarmat, ryckt ljung just för sådana ändamål som Pehr Kalm beskriver.

På hällar, där ibland alla kärlväxter dör under en torksommar, ser man ljungplantor snabbt växa upp från frö när fukten återkommer. Det tar drygt ett år från frö till blomma. Ljungfrön hör till de mest talrika i fröbanken i de flesta skogar (Granström 1986). Ljungplantor överlever inte en hård brand men arten kommer ofta i stor mängd upp från frön på brandfält (Uggla 1958). Ljungens stam kan bli många år gammal. Veden i den underjordiska delen är vit, men ovan jord är den grön så länge den är levande (Bild i Natur och vegetation, sid. 125). Döda partier bleknar. Veden, och därigenom hela plantan, är bräcklig och lätt att sparka eller rycka bort, vilket återspeglas i uttrycket ”rycka ljung”, som väl gjordes för att förbättra betet där ljungen tenderade att ta över. Ljungens blad övervintrar gröna, men med kraftig rödbrunpigmentering. En plantas högsta dokumenterade ålder är 58 år (De Witte & Stöcklin 2010). I linneans tid börjar blomknoppar att synas. Blomningsperioden har vi valt som en av tiderna i växternas kalender. De sista blommorna ses i höstfärgernas tid. Vita blommor är ganska vanliga.