gulkavle

Trivialart

Från Halland finns endast tre uppgifter om gulkavle, två från 1800-talet och ett aktuellt fynd. De båda äldre noteringarna saknar ståndortsuppgifter. På den aktuella lokalen växer gulkavlen i strandnära läge i en tidvis torrlagd damm tillsammans med bl a flocksvalting Baldellia ranunculoides och krypfloka Apium inundatum. Den ger inte intryck av att vara kulturspridd. Gulkavle finns i större delen av vårt land men är mycket sällsynt på västkusten.

351 Alopecurus aequalis Sobol.

This widespread species is indigenous in Eurasia and N. America. Thus, it belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 108 and map 100). In E. Asia subsp. aequalis is replaced by subsp. amurensis (Kom.) Hult.

Vatten- och kärrväxt, spridd eller täml. allm. i hela området, möjligen förbisedd, i Viby registrerad på 19 lokaler (Nilsson 1978). I källdrag och kalkskogar är den möjligen inhemsk men växer vanligen vid stränder av sjöar och vattendrag, i skogskärr, grustag etc.

Gammal bofast art.

Spridd(-traktvis tämligen sällsynt) upp till Bergslagen, där hittills endast tre à fyra fynd gjorts. Förbisedd; dock ger kartan fingervisning om verklig frekvens och fördelning. Frånvaron i N och V förvånar med tanke på artens vidsträckta utbredning i N. Skandinavien (den är boreal-cirkumpolär). Ger i Västmanland intryck av att vara eutrof. I Dalarnas sjöar övervägande oligotrof enligt SAMUELSSON (1925b). Möjligen förekommer i Sverige skilda geografiska-ekologiska raser (av vilka främst den sydliga vore företrädd i Västmanland); jfr HYLANDER (1953). Utbredningstyp osäker.

Larsson 1851.

Först uppgiven av Dusén (1880). Arten samlades dock redan 1836 av Thedenius i Funäsdalen under namnet A. geniculatus.

Gulkavle växer ljusöppet på våt eller fuktig, ofta bar mark, helst på sand, gyttjeblandad sand eller lera. Arten är mer näringskrävande än kärrkavle A. geniculatus. I någorlunda naturlig miljö förekommer den nära eller på sötvattensstränder, i källflöden samt i hällkar och andra små vattensamlingar som torkar ut om sommaren. I kulturmiljö finner man den i gölar på betesmarker, i smådiken, vid gårdsdammar och båtplatser. Arten bildar ofta långa, flytande utlöpare.

Gulkavle växer på blöt, helst näringsrik och sandig–gyttjig mark. På Öland är den funnen vid grävda dammar, i diken, fuktiga sandtag, skogskärr och naturliga vattenhål i betesmarker. En del av lokalerna är något kalkfattiga medan andra är tydligt kalkpåverkade.

Gulkavle har efter Sterner (1986) hittats på ett antal nya lokaler och troligen är den något ökande; den har dragit fördel av en ökad näringstillgång i odlingslandskapet. Nygrävda dammar och vattenhål har också gynnat gräset. Arten är ettårig, ibland kortlivad perenn, lågväxt och konkurrenssvag och den försvinner när vegetationen sluter sig. På flera gamla lokaler har den inte återfunnits. Gulkavle är beroende av att betesdjurens tramp håller växtplatserna öppna och att dammar och diken inte tas över av högvuxen vegetation. I dagsläget är arten glest spridd över ön och endast på lokalen i Halltorps hage har den en viss kontinuitet, övriga aktuella lokaler utgör nyfynd.

Gulkavle skiljs från kärrkavle A. geniculatus bland annat på borstet som är kort, rakt och knappt utskjutande medan det hos kärrkavle är knäböjt, långt och tydligt utskjutande. Ståndarknapparna hos gulkavle är först gulvita och blir sedan tydligt orangea. Kärrkavle har ståndarknappar som först är violetta eller gula för att med tiden bli gulbruna–bruna, aldrig så vackert orangea som hos gulkavle.

Gammal, bofast.

Johansson (1897): Simunde i Hejde (uppgiften från Ahlfvengren). Johansson angav dock att han själv inte sett växten i fråga. Något belägg har inte framkommit senare, varför uppgiften inte kan anses styrkt.

Gulkavle växer i fuktig till blöt, ganska näringsrik jord vid betade stränder av dammar och småsjöar. Vid ett tillfälle funnen på vägkant. I naturlig miljö förekommer den i Bohuslän endast vid några mindre sjöar på Tjörn.

Gulkavlen är tvåårig och växer på bar jord på stränderna av näringsrika sjöar, ofta våtare än kärrkavle, ned till lågvattenlinjen eller ibland ännu längre ut. Arten förekommer också i hällkar på fågelskär samt vid källdiken och vattenhål i betesmarker. I ännu högre grad än kärrkavle är den starkt gynnad av kreaturstramp. Gulkavlen förekommer också spridd med gräsfrö i nyanlagda gräsmattor.

Gulkavle brukar identifieras genom sina karakteristiska blommande ax. Om strå och blomma saknas är krypven en förväxlingsart.

Gulkavle kan ses blommande från linneans till ljungens tid, beroende på hur vattennivåändringar har påverkat lokalen under försommaren. Arten kan ses växa och blomma upprätt och flera decimeter hög på vid blomningen torr mark, men även som flytbladsväxt i mer än meterdjupt vatten, varvid strået sticker rakt upp cirka 2 dm över vattenytan som de smala bladen flyter på. Blomningen är lika rik i bägge situationerna. Som flytbladsväxt ser man den vanligen inte vid stränder med normal årsvariation i vattennivå, men väl där nivån varierar med större amplitud och mer oregelbunden rytm, alltså där många andra arter undertrycks genom dränkning. Mannagräs uppträder också på sådana stränder. Denna kapacitet hos gulkavle leder till att den till skillnad från kärrkavle gärna växer i vätar, vattensamlingar i skogen utan bräddavlopp, vars vattennivå varierar som grundvattnet. Där kan den växa tillsammans med trådtåg, blåsstarr, strandranunkel, vattenmåra och dyveronika, och när vattennivån är låg, kärrdunört och norsk fingerört.

Den anpassar sig också bättre än många andra arter till reglering för vattenkraftproduktion, och kan hittas både i magasinssjöar i skogslandet med upp till 2 m amplitud och i korttidsmagasin i älvdalen med några decimeters amplitud. I den senare miljön ser den ut att gynnas av strandbete och kan växa tillsammans med nålsäv, sommar- och smålånke och nickskära.