hesperis

Ny bofast art, odlad som prydnadsväxt och kvarstående eller förvildad.

Arten rapporterades 1993 av N. Lundh från en vägkant i Tännäs: Funäsdalen (600 m). Kanske rör det sig om en trädgårdsflykting. Belägg i UPS.

917 Hesperis matronalis L.

This species originates probably from S. Europe and W. Asia. As an escape from gardens, it is widely spread over large parts of Europe, Asia and N. America and also to New Zealand.

Hesperis eller trädgårdsnattviol är en vanlig prydnadsväxt som lätt förvildas i närheten av bebyggelse och utkasthögar. Den är funnen i en mångfald miljöer, t ex lövdungar, märgelhåle- och bäckkanter, betesmarker, igenväxande odlingsmark, åker- och vägkanter, banvallar och soptippar.

Arten, som hör hemma i Italien, sydöstra Europa och västra Asien, är känd som förvildad i Sverige sedan 1798.

Läke-, lukt- och prydnadsväxt, förvildad i Sverige åtminstone sedan 1798, men möjligen tidigare vid Stjernsund (ovan).

Täml. sälls.–täml. allm. i Glanshammar och Rinkaby (Nilsson 1986). Ett långlivat bestånd vid Värsta i Viby (Gellerstedt 1852) finns ”ännu kvar” (Nilsson 1978).

Hesperis växer förvildad i trädgådar, strandsnår, kalkbrott, banvallar, lagårdsbackar och i åkerdungar etc.

Trädgårdsnattviol är en gammal prydnads- och doftväxt som odlats åtminstone sedan 1700-talet. Linné nämner den inte bland de vilda växterna i sin svenska flora (Linné 1755), men i slutet av 1700-talet växte den ”till öfverflöd in ruderatis omkring Tynnelsö slott på Selaön” (Afzelius ms). Vid mitten av 1800-talet rapporteras den ännu som rar (Hofberg 1852). Thedenius (1871) anger trädgårdsnattviolen som ”efter gammalt planterad och flerstädes förvildad”. Vid slutet av 1800-talet fanns den kring flera gårdar i Bogsta socken (Lindström 1892) men i Sorunda betraktades den endast som odlad av Laurell (1898). Troligen kom odlingen och därmed också förvild­ningen på allvar igång först under slutet av 1800-talet. Trädgårdsnattviolen var i varje fall i första hälf­ten av 1900-talet en vanlig och omtyckt trädgårds­växt, men blev så småningom omodern.

Nu finner man trädgårdsnattviolen allmänt i äldre trädgårdar och parker och däromkring i olika slags skräpmark som rösen, diken och avskrädeshögar kring bebyggelse. Här och där har den naturaliserats i lundar och annan mer naturlig miljö.

Sydösteuropa, västra Asien. I Sverige odlad och för­vildad.

Införd med barlast, spridd från kyrkogårdar och trädgårdar till vägslänter, diken, avfallshögar etc. - 13 (11).

Ej konsekvent noterad.

Tämligen allmän(-spridd) på Mälarslätten; traktvis spridd i Skogslandet och Nedre Bergslagen Hittills endast en lokal i Övre Bergslagen (Ljusnarsberg: Kopparberg), troligen Något förbisedd. Härdig i varje fall överallt nedanför Övre Bergslagen Utbredningstyp: S2.

Hesperis härstammar från södra Frankrike och Italien. Den odlades åtminstone förr en del och förefaller ha lätt att sprida sig ut i naturlig vegetation. På Öland växer den ofta på grusig, öppen mark som klapperstensvallar utmed havet, i gamla stenbrott och grustag. Den är även funnen i ruderatmiljöer som jordtippar och platser med trädgårdsavfall. Någon gång kan den växa i vägrenar, åkerkanter och glesare tallskogar.

Hesperis är spridd över en stor del av Öland, rikligast nära tätorter som Borgholm, Färjestaden och S. Möckleby. På Stora Alvaret växer den i gamla stenbrott och på tippade jordhögar men går inte ut på den egentliga alvarmarken. På klapperstensvallar norr om Byxelkrok, Böda sn, har arten funnits sedan 1979 och har där än idag flera lokaler på de grusiga strandvallarna. Hesperis bedöms vara bofast på Öland och en viss fortsatt expansion kan ske till lämpliga miljöer.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, även kvarstående, tillfällig.
Odlad och kvarstående eller förvildad: ödetomter, gårdsmiljöer, vägkanter, grustag, soptippar, skräp- och jordhögar. Bara några få mer naturliga ståndorter noterade: frodig åbrink resp. fuktig slyskog. Blommorna varierar i färg från blekt rosa (nästan vita) till mörkt violetta.

Belägg från Gamlehamn, Visby, 1876 (A. Reuterskiöld i LD det. S. Snogerup 1997) och 1886 (KJ i UPS) kan tyda på att arten även kommit med barlast. Noterad under Projekt Gotlands flora från Vamlingbo till Bunge.

Hesperis har odlats som prydnadsväxt sedan lång tid tillbaka och förvildats för länge sedan. Nu förekommer arten spridd och naturaliserad över hela landskapet. Den växer förutom på ödetomter, i skogsbryn och lövsnår i närheten av gammal bebyggelse också på vägkanter, i betesmarker, på jordhögar och tippar. Hesperis har ökat sin utbredning kraftigt sedan mitten på 1900-talet, även om man nog får ta med i beräkningen att man mer sällan noterade kulturflyktingar förr.

Hesperis är flerårig. Basala skott med blad­rosetter övervintrar gröna, men stjälkar som har blommat vissnar och står kvar som halmfärgade vinterståndare. På bördig jord, helst fuktig, kan den bilda stora och täta bestånd. Wiström (1898) nämner arten som förvildad. Senare källor skriver förvildad eller ruderat. Den har nog odlats bland annat för sin goda dofts skull, men planteras sällan i dag. Under vår inventering har den hittats som kvarstående i övergiven och igenvuxen trädgård, på trädgårdsutkast eller på okänt sätt utkommen till vägkant eller annan kulturmark. Den kan växa i tämligen tät och hög vegetation och några observationer har gjorts i ”lund” eller ”skogsdunge”. Liksom en del andra trädgårdsflyktingar är den säkerligen i varierande grad undernoterad. Av de gamla uppgifterna är bara 10 tidigare än 1948.