malört

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) såsom odlad här och där. Detsamma gäller Birger (1908a). Han tillägger också att arten någon gång uppträder förvildad, t.ex. i Hede: Säterberget (17D 5g, tredjehandsuppgift via EN och KFD). Nyare uppgifter saknas.

1819 Artemisia absinthium L.

This species probably originates from SE. Europe and W. Asia. It was formerly widely spread as a medicinal plant. The present distribution is somewhat uneven within the hatched area of the map. The species has been introduced into N. and S. America and New Zealand.

Giftig läke- och kryddväxt, förvildad från odling och spridd i hela området på exponerad sandmark. Rika bestånd är kända från Hjälmaröarna, bl.a. på Grundholmarna där Uggla (1786) såg den ”hvarest inga träd finnas, men ymnigt Malört” och där Morander (ms 1980) fann den på flera ställen vid olika tillfällen t.o.m. 1948. På Vinön noterades den som ”ogräs” (Hofberg 1880) och finns ännu kvar liksom på många ställen på Valen där Callmé (1887) fann den ”rätt ymnig”. Grevillius (1893a) noterade den på 6 hjälmaröar och skär.

De enskilda beståndens storlek har sällan meddelats men en uppgift finns från Fruholmen i Asker där 100 m² av en vägbana med tegelkross täcktes av växten 1993 (A. Sjökvist). Ymn. bestånd har setts i ett grustag vid Hälla i Glanshammar 1994 (Nilsson 1998) och i en hage vid Nydalen i Hammar 1991.

Malört är känd i Sverige sedan medeltid. Redan under 1700-talet var växten rikt förvildad, bl. a. i landsvägskanterna strax utanför Örebro (Gyllenhaal ms 1774) och ”kyrkogården stod fullväxt, liksom sådd med malört på ena sidan” (Liljeblad ms 1797). Den växte på Sköllersta kyrkogård ”i största öfwerflöd... Om hon ei aer exprés hitplanterad at förtaga liklukt, så har en lycklig hazard gjort at hon kommit så wäl in både haer och på andra kyrckogårdar i orten” (Gyllenhaal ms 1774).

Sernander (1933) mindes malört från Klockarhyttan i Lerbäck på 1870-talet förvildad eller kvarstående vid ”fägård”. Vid Skalltorp i Askersund växte den ”halvvild men vanlig, även på torvtak vid fägården” 1943 (Sernander 1944).

Malört är en gammal medicinalväxt och brännvinskrydda. Som varande en oumbärlig ingrediens i ”julabesken” har den i Halland hållits i kontinuerlig odling under lång tid. Den odlas fortfarande och ganska ofta ser man den förvildad i vägkanter, gårdsnära betesmarker, vid gödselstäder, på utkast- och avfallsplatser samt andra ruderatmarker. Arten är bofast i landskapet.

Förr vid gårdar, vägkanter, lastageplatser, delvis inkommen med barlast, mest tillfälligt, numer troligen försvunnen från landskapet. - 17 (10).

Har varit tämligen allmän på Mälarslätten, nu troligen snarast spridd (lokalt något vanligare); högre upp spridd i kulturtrakter t.o.m. Övre Bergslagen, delvis ovaraktig. På gynnsamma ståndorter synbarligen härdig i hela området (i Bergslagen bl.a. på slagg). Har förmodligen, allmänt sett, lättast att framgångsrikt självså sig och hålla sig kvar på Mälarslätten Utbredningstyp: S2 (nästan S1).

Myrin 1832.

Malört är ursprunglig i sydöstra Europa och västra Asien. Den är införd till Sverige redan under medeltiden och har lång tradition som odlad medicinal- och kryddväxt; än idag kan den ses i kryddgårdar. Den växer på torr, gärna grusig och kväverik mark. Vanliga växtmiljöer är främst ruderatmark som grustag, stentippar, jordhögar, avfallsanläggningar och annan skräpmark. Malört ses ofta i gårdsmiljöer, kvarstående vid ödehus och kulturpåverkad mark nära bebyggelse. Den växer i betade torrängar och eftersom den ratas av betesdjuren kan den bli påfallande frekvent i hårdbetade hästhagar. Även vägkanter, åkerrenar, skogsbryn och fägator kan hysa arten. Malört har naturaliserats på steniga–grusiga havsstränder där den är speciellt frekvent på driftvallar och har även noterats på mindre moränöar utmed Ölands kust. Sällsynt är arten funnen i karster och sprickrika kalkstensplatåer. På några ställen är den från grindhål spridd ett stycke ut på alvartorrängar; detta kan exempelvis ses vid Skarpa Alby, Sandby sn.

Malört är en vanlig växt speciellt utmed kusterna, längs större vägar, vid mindre samhällen och byar. Endast på Stora Alvaret och delar av Mittlandet är den mindre frekvent. Den har gynnats av ökad näringstillgång i landskapet och kan på sikt bli vanligare på betade alvartorrängar.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare.
Öppen, torr, kulturpåverkad miljö: gårdar, vägkanter, skräphögar, soptippar och annan ruderatmark, ofta ratad av djuren på beten; även kulturpåverkade torrängar, gräsmark, strandvallar och hällar. Johanssons (1897) karakteristik av malörtens förekomst gäller än i dag: ”Allm. utefter vägar och stundom på torra backar.”

Malört är förmodligen från början medvetet införd och sedan mycket länge odlad som krydd- och läkeväxt. Den är förvildad och numera fullt naturaliserad i torra, näringsrika gräsmarker nära bebyggelse, framför allt i kusttrakterna. Man finner den på ödetomter, i betesmarker, på vägkanter och gårdsplaner, i hällmarker och på strandängar. Sedan mitten av 1900-talet har den minskat avsevärt, kanske beroende på igenväxning.

På enstaka ställen, till exempel på malmkajen i Långvind, förökar sig malörten och ger upphov till många unga plantor. Annars ser man ofta tämligen isolerade gamla plantor. De förvedas vid basen. Enstaka basala blad kan övervintra gröna. Malört har i Sverige sydlig utbredning och uppträder i Hälsingland i soliga varma lägen. Som många andra söderifrån införda arter blommar den mycket sent, i ljungens tid.