Tuvtåtel framträder tydligt på våren, strax efter snösmältningen då fjolårsgräset ligger nedtryckt. På lågt liggande, fuktig kulturmark ser man då dess tuvor särskilt tydligt. Den brukar dominera på gamla obrukade vallar som ligger strandnära eller vid bäckar och svackor. Om markerna betats gynnas tuvtåteln genom trampet och näringsanrikningen. Den är vanligast på tyngre, lerhaltiga jordar i dalgångarna och kan där också etablera sig på torrare mark. På grusigare jordar som på Alnön och Tynderölandet eller på skogsområdenas moränjordar blir den sällan så dominant. Tuvtåteln är konkurrensstark och hör till de viktigaste igenväxningsarterna på frisk och fuktig f.d. slåtterängsmark, och den lever kvar även när lövskogen kommit in. Den etablerar sig också rätt snabbt på stigar och körvägar, längs skogsbilvägar, på timmeravlägg, industrimark och utfyllnadsjord, gärna i anslutning till uppslag av lövsly. Den kan också finnas på ren sandmark, t.ex. i fuktgropar i grustag.
Tuvtåteln finns också i naturlig vegetation. Den växer vid sanka partier av skogs- och källbäckar, i videkärr och i blöta myrhalsar i skogsområden.