Ängsklocka är en av de arter som kommit in med importerat vallfrö, troligen främst i slutet av 1800-talet; den finns ej med på de tidiga listorna av Wahlenberg och Laestadius. Collinder (1909) anger ett femtontal spridda lokaler, ”stundom massvis”. Senare har arten även spritts med hö till fäbodar etc. Den har varit etablerad i vallar i hela landskapet men är idag nog minskande, särskilt i de näringsrikaste områdena vid kusten och i älvdalarna. Dock kan man ännu någon gång se massbestånd av ängsklockan färga en lägdkant violett, oftast då i en bygd ”vid sidan av”. En viss spridning sker med fordon och ängsklockan har idag en viktig biotop längs skogsbilvägar, där den etablerar sig i öppna mineraljordskanter.
Ängsklockan växer vanligen torrt, solöppet och i ej alltför tät vegetation. Den är indifferent till kalk och föredrar näringsfattig, lätt jord – moränområden i skogsbygden eller grusiga till sandiga jordar vid kusten och i älvdalarna; på välgödslad och lerhaltig jord är den sällsynt. Den finns mest på vägrenar och kring rörda ytor på odlingar, som igenlagda grävningar, körspår etc., men den finns också i lågproduktiva, glesvuxna vallkanter. Ibland ses den på kulturpåverkad skogsmark, t.ex. i traktorspår, längs skogsstigar som i Timrå eller i kraftledningsgator som i Holm. Den dyker även upp i sandtäkter, utfyllnader av mineraljord och på jordhögar samt någon gång i odlingar, t.ex. ett potatisland i Sättna Nora. I tätorternas vägkanter och villaträdgårdar är arten mer tillfällig.