Blåsippa växer hos oss framförallt i mörk granskog, vilket kan förvåna en sydlänning, van att se den i ljusa lövlundar. Den är näringskrävande, tydligt kalkgynnad och en karaktärsart för lågörtsgranskog på brunjord. Man hittar den i sydvända större bergssluttningar eller under bergsbranter. Arten växer gärna rätt skuggigt på väldränerad mark, ofta på morän men även på mjäla. Däremot missgynnas den på öppna hyggen. På så sätt växer blåsippan i större delen av landskapet och är i norr och väster inskränkt till sådana klimatiskt gynnade riklokaler.
Vid kusten och i de nedre dalgångarna förekommer arten också i lövskog, gärna i dungar intill klippor eller i sydvända al-hägglundar. Vid Indalsälven är den typisk på stabila ravinkanter och i brinkar; särskilt vanlig är den på de kalkrikare sedimenten i norra Liden. Blåsippan uppträder även som en av lundväxterna vid forspartier och rikbäckar. Arten är värmefordrande och begränsad i inlandet men på kalkrik mark i norra Borgsjö växer den även i kalla lägen. Man kan se den på plan, eller t.o.m. nordsluttande, skogsmark, då även i örtrika fuktsvackor, gärna i kransmossa Rhytidiadelphus squarrosus. Kalken tycks här uppväga effekten av det ogynnsamma klimatet. I kalktrakter, t.ex. på norra Alnön, ses blåsippan också kunna växa mer solexponerat på gårdsbackar och ängar. De sena vårarna vid kusten kan bidra till att den där – liksom andra vårväxter – är ovanlig och i östra Njurunda tycks den finnas nästan uteslutande intill riktigt blöta stråk (LS).Vid havet växer den också på (kalkpåverkade) malar som på Rödön i Alnö och i en rik albård vid Våle i Tynderö.
Blåsippan ses inte sällan intagen för odling på gårdstun.