liljekonvalj
Convallaria majalis
Mer information om arten
Liljekonvaljen växer i torra, skuggiga lövlundar; särskilt tycks den ha förkärlek för slänter och annan väldränerad mark. Den växer helst på lätt mineraljord i varma lägen men är inte särskilt näringskrävande. Karaktäristiskt uppträder den i täckande mattor, oftast i täta, skuggiga björk- och asplundar, lokalt gynnad i igenväxningens lövfas. Den är också typisk för brinkar och nipkanter längs vattendrag och är t.ex. vanligare i Indalsälvens än i Ljungans dalgång. I sydbergen kan den finnas både på torra hyllor i branten och i örtrik lund vid bergroten. Man hittar den också i andra örtrika bergssluttningar med lövinslag, i blandungskog och på gamla lövbrännor – även under tall i blockiga, sydvända sluttningar. Någon gång ses den på rika tallhedar, men där brukar den inte blomma.
Liljekonvaljen kan även växa fuktigt i lundmiljö vid rikbäckar och forspartier. Dessutom finns den i kalkrika myrar, både i kanter och ute i myren på tuvor, främst i nordvästra Borgsjö. Den växer sällan på öppen kulturmark, men kan gå ut i skogsbrynen och ses någon gång på gårdsbackar.

Första fynd

Först publicerad av Nordenström (1769) som bockblad från Stöde. Äldsta belägg från Torp Åse 1860 (C.O. Reuterman i GB).

Bygdenamn och bruk

Bockblad är det gamla namnet som nu bara finns kvar i vissa ortnamn, som Bockbladhöjden (i Fors socken, Jämtland, vid Lidengränsen). Det är de ännu outslagna, hoprullade bladen som liknar bockhorn. Under tidigt 1900-tal började namnet kovalje användas, åtminstone i Liden och Ljustorp – en dialektal förenkling av det från latinets ”Lilium convallium” bildade ”liljekonvalje”. Lilla-kovalje i Njurunda och lillgovalje från Borgsjö är belagda varianter.
Sedan gammalt har liljekonvalj plockats in i buketter på våren. Att på försommaren besöka liljekonvaljstället och känna den ädla doften från de nyutslagna rent vita klockorna är en levande tradition på många håll. Ända från Sundsvall har man färdats upp till de ryktbara konvaljekrångarna i Liden.
Från äldre tid uppger Nordenström (1769) att bockblad i Stöde blandas med tobak. Hülphers (1771) berättar ungefär samtidigt från Ljustorp att ”tobak uppblandas här med enbark och mjölonris, klöfving, bockblad m.m.”

Utbredning

Tämligen allmän i hela landskapet men tunnar ut i högre bergsområden. Arten har ökat under de senaste decennierna.
Collinder (1909): allmän; talrikt–massvis.