Druvfläder är ursprungligen odlad, har förvildats och ingår idag i den naturliga vegetationen särskilt vid kusten och i dalgångarna. Den odlades som prydnadsväxt framförallt kring förra sekelskiftet, men idag ser man den mindre ofta som aktivt vårdad prydnadsbuske. Istället står den invid uthus och lador och på gamla skräphögar, dit den spritt sig med fåglar eller utkast. Någon gång ses den kvarstående vid gamla ödetorp, då ofta mycket grovstammig.
Naturaliseringen började redan kring sekelskiftet 1800–1900 och Collinder (1909), som anger ett tiotal lokaler från Sundsvall, Skön, Alnö, Tuna, Stöde, ofta från skogsbackar skriver ”öfverallt i senare tider tydligen spridd genom fåglar från parkanläggningar och naturaliserad”. I skogsmarken dök den först upp i dalgångarnas sydvända sluttningar och bergssidor, där den också idag är vanligast. Den vill ha torr mark och inte alltför sluten vegetation och står gärna invid rishögar och blocksamlingar eller kring hällmarker och andra brott i markskiktet. Arten gynnas av näring men ses lika ofta på surt underlag. Idag finns den regelbundet under sydberg och kan också rota sig i små klippspringor i torra branter som i Indal Hängstaberget. Man ser den även i strandbrinkar och kring påverkade bäckar. Särskilt sprider den sig till hyggen, ibland i stor mängd och långt från bebyggelse.