Släktet är känt – eller kanske ökänt – för sina många hybrider, men även om dessa är ganska vanliga så dominerar de rena arterna i videbestånden. Det enda undantaget är den mycket allmänna hybriden grönvide x svartvide, Salix phylicifolia x myrsinifolia, som är vanligare än föräldraarterna. Många videarter är anpassade till naturliga vattenståndsväxlingar och har missgynnats av strändernas regleringar. Några viden har också gynnats av dagens igenväxning och expanderat på övergiven odlingsmark.
Det medelpadska folknamnet på släktet Salix har varit, och är fortfarande på många håll, vikärrbuskar. Begreppet vistol har avsett en videbuskes täta rotstamdel (Skön, Hellbom 1962). Videkissarna som tas in till påsk kallas, åtminstone i Liden och Ljustorp, småhunnan. I Haverö har det funnits en tradition att tillverka ryggburna bärkorgar s.k. skruckar av vide. I första hand tycks de sega årsskotten av grönvide S. phylicifolia och svartvide S. myrsinifolia ha använts (B. Bäckström muntl.). Brandell (1856) uppger däremot att korgvide S. viminalis använts, men detta är osannolikt då denna knappast har varit i odling i Haverö. Även kassar för fiske gjordes på samma sätt (Brandell op. cit.).