Vitsippans vita blomstermattor i början av maj är som tätast i nyröjda, ljusa lövlundar. Man ser den före lövsprickningen i torra björk- och aspdungar, men även i fuktigare gråaldominerad skog, t.ex. i brinkar, strandbårder och bryn. Vitsippan är varken gynnad av varma lägen eller av kalkrik mark utan breder allmänt ut sig på mulljordar i torra till något fuktiga lägen. Ibland går den även in i näringsrikare, friska granskogar. Inte sällan ses den i små, möjligen fröspridda kloner på hyggen som t.ex. i Klevberget i Torp. Någon gång ses den t.o.m. i örtrika myrkanter. Mot utbredningsgränsen i nordväst blir vitsippan mer inskränkt till bäck- och ådalar. Den växer då en bit upp i lövbården och på dränerad mark.
I kulturbygder uppträder vitsippan ofta öppet längs väg- och dikeskanter, inte sällan i magra, nordvända slänter, t.ex. längs E14 i Selånger vid infarten mot Sundsvall. Man finner den också på gårdsbackar, på frisk ängsmark och i igenväxande slymarker. Ibland är den nyetablerad i gamla lägdor och gräsmattor i små, isolerade bestånd, som i Liden. Kring gårdarna kan den också vara intagen för odling och lokalt spridd, utanför sin naturliga förekomst.
Vitsippan förekommer i den sydöstra halvan av landskapet och har en påfallande skarp gräns för sin utbredning – antingen saknas den eller också är den allmän. I stort sammanfaller gränsen med ett mildare klimat, men även andra faktorer måste spela in. Om bara klimatet spelar roll skulle man förvänta sig att den gynnades i dalgångarna. Men vitsippan saknas t.ex. i Ljungans dalgång i centrala Torp, medan den finns i de klimatiskt ogynnsammare höjdområdena söder om Torpsjön. Arten sprids i första hand vegetativt medan långdistansspridning med frö tycks vara ovanlig. Dess spridning går alltså mycket långsamt och är kanske inte avslutad. Detta skulle kunna vara förklaringen till att vitsippan saknas eller är fåtalig längst ut mot havsstranden.