plattlummer
Lycopodium complanatum
Mer information om arten
Plattlummer tillhör skogslandet bortom bebyggelsen men för den vane skogsvandraren är den en känd växt. Arten brukar uppträda gruppvis med täta skott inom ett väl avgränsat område – en klon. Liksom hos många andra skogsväxter gror den främst efter brand eller annan störning av marktäcket. Storleken på de vegetativt tillväxande klonerna kan därför ge information om skogens tidigare historia.
Plattlummer är vanligast i torr, mager talleller barrblandskog, gärna på moränåsar och kullar i skogen bland lavar och låga mossor. I torrare partier av blåbärsgranskog finns den särskilt på risfriare ytor i bergsområden. Arten växer även på tallmoar vid älvarna och på grövre sediment; den är t.ex. vanlig på sedimentplatåer längs Mjällåns nedre lopp. Den dör bort vid exponering på hyggen, men små bestånd påträffas ofta i ungskog.

Första fynd

Först publicerad av Grevillius (1895) från Hässjö Indalsälvens delta. Äldsta belägg från Sättna 1858 (E. Ährling i UME).

Bygdenamn och bruk

Plattlummer har – åtminstone i Borgsjö – kallats jamne.

Variation

I landskapet dominerar subsp. complanatum, vanlig plattlummer, helt. En form som går mot den nordöstliga rasen finnlummer, subsp. montellii, är funnen i landskapets västliga bergstrakter. Borgsjö Vattensjöberget 1979 (HL i S conf. ThK). Haverö Kvarnån-Felåsen 1986 (HL i S conf. ThK); Kölavallhöjden ovan Gillån 1979 (HL i S); Kläppberget 1983 (HL i S conf. ThK).

Utbredning

Tämligen allmän i större delen av landskapet, men allmän i högre bergsområdena. I kustområdet endast spridd och noteringar saknas från Sundsvall, Skön, Alnö och Tynderö.
Collinder (1909): tämligen allmän; måttligt–talrikt.
karta