Smörblommans gula fält efterträder maskrosornas i slutet av juni. Den är kanske mest påtaglig i beteshagar, där den ensam kan dominera, gynnad både av sin bittra smak, som gör att den lämnas ifred av betesdjur, och av djurens gödning. Smörblommor är vanliga också i vallar, särskilt välgödslade flerårsvallar, på torr till frisk mark. Slår man vallen blommar den ofta en andra gång på hösten. Arten är mycket påtaglig också i omgivande högvuxna kanter, åkerrenar och brinkar. Den lever ofta kvar även i slyskog och ibland t.o.m. som ängsrelikt mellan frodiga granar på försvunna fäbodtun. På hävdade slåtterängar finns den regelbundet men är småvuxen, ibland bara i form av små vegetativa bladrosetter i bottenskiktet. Längs vägkanter förekommer den i odlingsområden, men försvinner snabbt när vägen går in i skogen; ibland kan man dock se den på mullrika uppkast även vid skogsbilvägar. I tätorter finns smörblomman ofta i gräsmattor, i parker, intill husväggar, på ödetomter och industrimark och i grusgropar etc.
Naturliga förekomster har smörblomman i rika myrar och sumpskogar, främst i kalkområdet i nordvästra Borgsjö. Den växer då i ängsartad kantvegetation, på tuvor i glest skogbevuxna kärr eller någon gång i örtrik granskog, t.ex. på översilad mark på Nybodberget i Borgsjö och Stolpås i Alnö. I kalkområden finns den även i örtrika miljöer vid bäckar och åar som vid Lombäcken och Råsjöån i Borgsjö och Kallbäcken i Liden. Ibland växer den torrare, men då helst i stigkanter och körvägar.