Fårsvingelns små mjuka tuvor bildar de tätaste mattorna på dalgångarnas grusiga avlagringar – på åsar, i brinkar och nipkanter. Den föredrar torra, magra och halvöppna marker. Främst växer den på grövre jord som morän och sand men också på mjälajord. I kustområdet och högre upp i dalsidorna hittar man den också på hällmarker och i kala bergspartier. Även torra hyllor i branter kan hysa denna art. Fårsvingeln kan ses längs stigar och mindre vägar i skogen men saknas annars i vanlig granskog. Märkligt nog tycks den även saknas på andra naturliga ståndorter i högre skogområden och blir där inskränkt till kulturmark.
I odlingsbygd kan fårsvingel förekomma på magra, sura torrbackar och hällmarker. Den ses ibland i naturliga betesängar, mer sällan i gammal slåtteräng. I skogsbyarna är den svårfunnen, men säkrast påträffas den i ett litet bestånd kring källarkullen. I tätorter är den ganska sällsynt och påträffas mest i äldre etablerade väg- och järnvägsslänter.