hultbräken
Phegopteris connectilis
Hultbräken kan sägas indikera viss fuktighetsgrad i skogen – på motsvarande sätt som ekbräken indikerar en viss näringshalt. Den är en karaktärsart för landskapets många skogsbäckar där den uppträder i kanterna, ofta med bladen ut över vattnet. Längs bäckar i odlingsmark saknas den däremot men kan dyka upp i skyddet av en lövbård. Hultbräken finns även längs skuggiga partier av större vattendrag och vid skogssjöarnas stränder, t.ex. i skydd mellan stora block. Den saknas däremot ofta i näringsrika, instabila miljöer, som t.ex. i älvraviner.
I skogsmark finner man hultbräken även i översilade sluttningar, sumpskog och andra magra skogbevuxna blötmarker. Den ses både i gran- och lövmiljö med glasbjörk, vide och al. I fuktiga berg kan den växa bland klippor och den kan ”klättra” i sydbranternas sprickor med sippervatten. Hultbräken är känslig för uttorkning och ses aldrig på hyggen, öppen myr eller öppen kulturmark.
I skogsmark finner man hultbräken även i översilade sluttningar, sumpskog och andra magra skogbevuxna blötmarker. Den ses både i gran- och lövmiljö med glasbjörk, vide och al. I fuktiga berg kan den växa bland klippor och den kan ”klättra” i sydbranternas sprickor med sippervatten. Hultbräken är känslig för uttorkning och ses aldrig på hyggen, öppen myr eller öppen kulturmark.
Första fynd
Först publicerad av Grevillius (1895). Äldsta belägg från Tuna Bergomsån 1837 (C. Säve i UPS).
Utbredning
Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allmän; talrikt–mängdvis.
Collinder (1909): allmän; talrikt–mängdvis.