Blårapunkelns förekomst i Stöde har varit känd sedan förra sekelskiftet (Collinder 1907a). Arten fanns redan då i stor mängd. N. Hylander besökte lokalen 1958 och diskuterade dess ursprung (Hylander 1959). Han fann att blårapunkeln växer på en fuktig, tidigare brukad men nu övergiven vall. Som följeväxter noterade han bl.a. tuvsvingel Festuca rubra subsp. fallax, som är en känd gräsfröinkomling. Hylanders åsikt att blårapunkeln inkommit som vallfröogräs från Mellaneuropa är med all sannolikhet riktig. Märkligare är att den växer kvar och lokalt har spritt sig. Även idag finns blårapunkeln i rätt stora bestånd (mer än 1000 ex.) mellan tuvor och högörter och dessutom i intilliggande vägkanter. Lokalen utgör idag den enda större förekomsten i landet för denna alpväxt. Området är nu avsatt som naturminne och en viss skötsel har skett. Övriga förekomster i Stöde och Torp är sannolikt sekundära till lokalen i Gräfte.