tätört
Pinguicula vulgaris
Tätörtens insektfångande, ljust gröna bladrosetter kontrasterar mot den mörkvioletta, viollika blomman. Man hittar tätörten rätt allmänt i väster medan den i öster och norr är mer inskränkt till rika, grundvattenpåverkade miljöer. I myrar finns tätörten i höljor och tuvkanter både i trädbevuxna rikkärr och på öppna medelrika kärrytor. I kantzonerna av rikkärren i Borgsjö finns den också, men helst i störningar som stigar och hjulspår. Den växer även i sumpskog, åtminstone i kalktrakter som i Hässjö. Dessutom finns den vid rikare skogsbäckar och vid öppna källor på mineraljord (även i sand). På älv- och åstränder står den gärna i springor på hällar och i blockkanter i strömpartier, t.ex. Torp Byforsen. På sjöstränder föredrar den bar mark med sipperpåverkan eller blockkanter. I Borgsjö Rankleven är den funnen i bergbrant med ständigt sippervatten.
Tätört är konkurrenssvag och gynnas av kulturskapade blottor i jordtäcket. Idag hittar man den kanske oftast som en tidig kolonisatör i nygjorda vägdiken påverkade av grundvatten. Så ses den efter skogsbilvägarna och längs mindre körvägar i dalgångarna. Den sprider sig också till fuktiga gropar och körskador på hyggen, och den förekommer kring utflöden i beteshagar, på fuktiga jordtäkter, som t.ex. vid Ljustorp Stavrebodarna, och på andra slitna ytor. I väster står den även torrare, t.ex. i torr stigkant i Borgsjö.
Tätört är konkurrenssvag och gynnas av kulturskapade blottor i jordtäcket. Idag hittar man den kanske oftast som en tidig kolonisatör i nygjorda vägdiken påverkade av grundvatten. Så ses den efter skogsbilvägarna och längs mindre körvägar i dalgångarna. Den sprider sig också till fuktiga gropar och körskador på hyggen, och den förekommer kring utflöden i beteshagar, på fuktiga jordtäkter, som t.ex. vid Ljustorp Stavrebodarna, och på andra slitna ytor. I väster står den även torrare, t.ex. i torr stigkant i Borgsjö.
Första fynd
Först publicerad av Leffler (1866) som P. vulgaris grandiflora baserat på belägg från Hässjö (F. Kempe). Äldsta belägg från Sättna Flata fäbodar 1858 (E. Ährling i UME).
Bygdenamn och bruk
Tättgräs har varit det folkliga namnet i Medelpad. Denna benämning har även innefattat arter av sileshår Drosera (Liden RL). Arten är sedan gammalt allmänt känd och förknippas med sin förmåga att ge tättmjölk eller tjockmjölk. Tätte kallades den skvätt som användes för att göra ny mjölkkultur.
Variation
En form med vita blommor sågs i Njurunda på Måckelmyra 1998 (RL, OH).
Utbredning
Allmän i väster, tämligen allmän i öster, uttunnande särskilt i norra Liden–Ljustorp–Hässjö och Tuna–Attmar, där den endast är spridd.
Collinder (1909): allmän; måttligt–talrikt.
Collinder (1909): allmän; måttligt–talrikt.
