Fältarv tillhör de sent inkomna kulturföljeslagarna – den anses ha kommit med vallfrö efter 1850-talet, möjligen också i senare tid med annat gräsfrö. Idag är den vanligast på gårdstun, vägrenar, backar och annan torr ängsmark. Någon gång kan den ses växa kvar i en mager, glesvuxen lägda, men idag finns den mer i vallarnas kanter. Den trivs bäst i ljusa, solvarma lägen på näringsfattig jord och helst i något glesare vegetation. Den uppträder fläckvis, ofta i stora utbredda kloner. På betad gräsmark kan man se fältarvens avätna stjälkar växa till på höstkanten. Arten kan vegetativt leva kvar på ogödslade fläckar i gräsmattor, även vid intensiv gräsklippning. Mer sällan ses den nykolonisera, t.ex. i vägkanter.
De äldsta uppgifterna är från 1880-talet och arten var väl etablerad i kustens och dalgångarnas jordbruksområden redan kring förra sekelskiftet (Collinder 1909). Collinder anger den också från ett par fäbodar i Ljungandalen; sannolikt ett tecken på att vallodling bedrevs där. Tidiga noteringar från kyrkogårdar, präst- och herrgårdar kan tyda på att arten inkommit även med gräsmattefrö. Spridningen fortsatte under 1900-talet, särskilt i skogsbygden. Nu är fältarven troligen åter på tillbakagång genom ökad gödsling och igenväxning. Bäst klarar den sig kvar i utbyar på magrare sand- och moränjordar.