Brunklöverns ibland rika förekomster i landskapet väcker ofta en gästande sydlännings uppmärksamhet. Arten är dock inte nordlig utan mer östlig och anses ha inkommit med vallfrö under det tidiga 1800-talet. Den var allmän hos oss redan i 1900-talets början (Collinder 1909). Idag är brunklöver vanligast i skogsområdena och i de mindre dalgångarna, särskilt i landskapets mellersta del. Brunklöver är inte näringskrävande men gynnas av mineralrika förhållanden och rörligt vatten. Dessutom är den känslig för konkurrens av nitrofila arter och har minskat starkt i centrala jordbruksområden. Man kan ännu någon gång hitta den i små bestånd i nya vallar, då helst i fuktsvackor där växttäcket är glest. Så sågs den t.ex. i Haverö Kölsillre.
Idag har brunklöver ändå sin viktigaste ståndort längs skogbilvägarna. Där växer den både i torrt grus nära körbanan och i nygrävda vägdiken. Den sprids och kan uppträda i stora bestånd som vid vägen mot Tivsjön i Torp.