sköldmöja
Ranunculus peltatus
Mer information om arten
Sköldmöjans vitblommiga kolonier brukar uppmärksammas under båtturer på högsommaren. Den tillhör våra vanligaste flytbladsväxter och finns från de rikare till de måttligt näringsfattiga sjöarna. I sjöar kan den bli mycket ymnig och bilda en bård, som avgränsar den yttersta flytbladsvegetationen (Torp Torpsjön). Idag är den även vanlig i båda älvarna; i rinnande vatten finns den däremot ofta bara i de större åarnas lugnpartier och då vanligen utan flytblad. Arten föredrar djupa, 1,5–4 meter, frostfria sediment- och moränbottnar, ibland i rätt utsatta lägen. Den saknas på dybotten i skogstjärnar och i de magraste klarvattensjöarna. Sköldmöja är kulturgynnad: den har ökat med eutrofieringen och uppdämningarna och är typisk och ibland ensam vattenväxt i uppdämda magasin. Den koloniserar där nakna bottnar genom sin förmåga att tåla sedimentpålagringen och den onaturliga regleringen av vattenståndet. I havet finns den bara vid älvmynningarna.

Första fynd

Först publicerad av Staaf (1857) från Selångersfjärden. Äldsta belägg från Holm Fagervik och Holmsjön 1858 (E. Ährling i UPS och UME).

Utbredning

Allmän till tämligen allmän i dalgångarna och södra delarna av landskapet, i norr bara spridd och noteringar saknas i norra Ljustorp och nordöstra Liden.
Collinder (1909): tämligen allmän; måttligt–talrikt.