stensöta
Polypodium vulgare
Stensöta ska man söka i skuggig, bergig skogsmark. Den växer framför allt rotad i humuslagret på ovansidan eller i kanten av block, men även på vertikala klippväggar kan dess jordstammar slingra i springor. I kustområdet och i dalgångarna finns den regelbundet på större solitärblock och stenansamlingar – skravel. Utbredda bestånd av arten förekommer regelbundet i rasmarken under våra sydberg.
Stensötan tunnar ut i norr och väster och blir där inskränkt till bergsbranter och klippor, men finns där även när dessa är nordvända. Däremot har den i klimatiskt gynnade områden i sydöst – t.ex. i Njurunda Juni – setts växa även på slät skogsmark, på det sätt den uppträder i Mellansverige. Vid kusten kan man se den även på öppen kulturmark, t.ex. på hällar, stenmurar eller odlingsrösen; i havsbandet kan den förekomma i sprickbildningar högt upp på klippor.
Stensötan tunnar ut i norr och väster och blir där inskränkt till bergsbranter och klippor, men finns där även när dessa är nordvända. Däremot har den i klimatiskt gynnade områden i sydöst – t.ex. i Njurunda Juni – setts växa även på slät skogsmark, på det sätt den uppträder i Mellansverige. Vid kusten kan man se den även på öppen kulturmark, t.ex. på hällar, stenmurar eller odlingsrösen; i havsbandet kan den förekomma i sprickbildningar högt upp på klippor.
Första fynd
Först publicerad av Collinder (1909. Äldsta belägg från Torp 1861 (C.O. Reuterman i GB).
Bygdenamn och bruk
Vid sidan av namnet stensöta har även bergsöta och hällsöta brukats (Hellbom 1962). Stensötans sockersmakande jordstammar har använts som godis för barn och vuxna och har även prövats som medicin. Från Sättna finns nedtecknat att gran- och tallskott, jämte ”rötterna” av stensöta, skall intas som medel mot hosta om våren (Strömberg 1986).
Utbredning
Tämligen allmän i hela landskapet men tunnar ut mot norr och väster där den endast är spridd.
Collinder (1909): allmän; måttligt–talrikt.
Collinder (1909): allmän; måttligt–talrikt.
