backruta
Thalictrum simplex
Mer information om arten
Backrutan hör hemma i artrik vegetation på torra, solöppna backar, helst på lätt, sandig jord. Den är något kalkgynnad – åtminstone subsp. boreale – men finns spridd även i surare trakter i skogsbygden som t.ex. i Liden–Ljustorp – åtminstone subsp. simplex. Kring gårdar i byarna finns den på torr ängsmark, t.ex. på källarbacken eller i lite glesvuxna, eroderade kanter, slänter och någon gång även hällmarker. Inte sällan ses den också i gamla lågvuxna lägdkanter, helst på torr, men också på friskare och strandnära mark. Ibland står den skuggigt i lövsnår. Mer sällan ser man den nykolonisera äldre, kulturnära sandtag, eroderade rullstensåsar och något stabiliserade vägslänter. I Indalsälvens delta finns den på öppna, påverkade ytor på sandöarna. Dessutom har subsp. boreale hittats i artrika strandbårder enligt ovan.

Första fynd

Först publicerad av Dusén (1881a) från Haverö. Äldsta belägg från Liden 1856 (R.F. Fristedt i S, subsp. boreale) och från Hässjö 1865 (F. Kempe i S, subsp. simplex).

Utbredning

Tämligen allmän i kustbygd och dalgångar, särskilt i kalk- och sandområden; tunnar ut i skogsbygden särskilt i höjdområdena och där bara spridd. Idag nog något minskande, åtminstone kulturmarksförekomsterna.
Collinder (1909) anger en anmärkningsvärt hög frekvens: allestädes; talrikt–mängdvis.
karta